Juleljus

Stans lucia och tärnor kommer till jobbet. Personal, pensionerade medarbetare, vikarier, egna och ihoplånade barn samlas för att fika lite. Lampor släcks på redaktionen och någon verkar ha stängt av telefonerna, för det blir tyst och stilla. Mellansonen sätter sig i mitt knä, jag snusar lite i hans hår och han känns nära.

Sex tärnor med en lucia i spetsen skrider in och sjunger de vanliga sångerna. De sjunger bra, rena toner och fina stämmor och när de kommer till Nu tändas tusen juleljus är jag tillbaka i vardagsrummet i Musume. Där hamnar jag alltid när jag hör den.

I Musume hade vi julkrubban i öppna spisen. Det var liksom ingen vits att elda den varmaste tiden på året. Brasa tände vi ibland, i juni eller så när gutin (å, hur stavas det? Det är shona och betyder sånt där väder som man tänder brasor i, ungefär; kyligt, rått och dimmigt) satte in. I den varma fukten kring jul säckade pepparkakshuset ihop efter ett par timmar och ljusen kroknade. Julgranen var en acacia, pyntad med det vi hade och med knäck i flätade korgar som hängde från grenarna och den avsågade stammen i en stor plåtburk.

När jag gick upp på natten för att dricka vatten sken månen ner genom skorstenen, rakt på krubban.

Självständighet

Äntligen läser jag Lennart Hagerfors Längta hem. Den har stått i bokhyllan i åratal och jag känner igen så mycket i den. Många tankar som jag själv inte riktigt har formulerat, formulerar han åt mig.

Jag var nio eller tio år när vi bodde i en av lärarbostäderna till den secondary school där mamma och pappa jobbade. Det var en knapp mil från Morogoro i Tanzania, vid foten av Ulugurubergen, och på andra sidan Morogoro gick jag i skolan. Vi var några barn från området som skulle dit varje dag, och våra föräldrar turades om att skjutsa och hämta oss. När Kristian och Maria åkte till Danmark på home leave var det bara Katrine och jag kvar som skulle till skolan, men då var det så fiffigt att det var nån farbror som skulle till stan varje dag och vi kunde åka med honom till en Caltex-mack, där vi sedan skulle hämtas upp av någons mamma för att åka sista biten till skolan.

Någonstans i det här arrangemanget fanns en känsla av att vara utlämnad till människor jag inte kände. Den känslan har jag haft många gånger.

Det låg fortfarande dagg i gräset när vi blev avsläppta vid macken, två vita småflickor och jag var äldst. Ingen mamma kom för att hämta oss, vi lekte lite och jag förstod att tiden gick och att något måste vara fel. Jag hittade till skolan, men det var flera kilometer dit. Katrine var för liten för att gå hela vägen och det kändes inte tryggt. Telefon fanns inte, skolan hade ingen och inte vi heller.

Jag visste bara att vi måste till skolan, annars skulle de bli oroliga för oss där. Vi gick till parkeringsplatsen bredvid macken och jag förklarade hur det låg till för en vit man som just höll på att låsa upp sin bil. Han visste inte var skolan låg och verkade tveksam, men gick med på att skjutsa oss dit. Vi hittade ju, så vi sa hur han skulle köra och när vi kom fram blev jag förvånad. Rektorn hade skickat en annan mamma för att hämta oss och alla hade blivit jätteoroliga när vi inte var kvar på macken.

Det föll mig aldrig in att någon annan än jag skulle styra upp situationen.

Och så är det, på ont och på gott, för mig: Jag tror att jag alltid måste klara mig själv. Och jag vet att jag kan det. Men någonstans i hjärtat hugger det, för i den kaxigheten ligger också en sorglig brist på tillit.

Höst

Höstens tid är längtans tid. När träden sprakar rött, orange och gult i den klara, kyliga luften mot himlen, då ser jag jakarandablommornas intensivt blå mot trädens mörka stammar framför mig. Översållade med blommor står de där, jakarandaträden, när allting annat runtomkring är torrt och förbränt efter månader av torka. Hemma i Afrika blommar de, just nu, och svalorna är där.

Gemenskap

Missionärsbarnet H hittar mig på Facebook och vi chattar lite. Vi har träffats en gång för en massa år sedan, när jag var ordförande i föreningen Cosmo (Children of Swedish Missionaries Overseas) och vi ordnade träffar för vuxna missionärsbarn en gång om året.
På missionärsbarns vis blir vi snabbt personliga, H och jag. Han berättar om rotlöshet och flyttar, om att vilja slå ner bopålarna hårt någonstans men så blir det dags att flytta igen och då vill han bli kvar och så ... nähä ...
Jag känner så väl igen mig.
Men jag känner också att jag själv har landat på något sätt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, kanske är det bara tiden som har gått, kanske har jag mognat. Kanske har jag sett åren gå i cirklar i stället för som linjer tillräckligt många gånger för att bli lugn.

Stigfinnare

Mannen och jag går åt varsitt håll och jag gör som jag alltid har gjort: hittar nya vägar. Det är jag bra på, och fullständigt orädd.

Plötsligt inser jag att det inte finns en tidpunkt i livet från vilken allting bara rullar på. Det kommer alltid att dyka upp nya saker att ta tag i. Men man kan nå en mognad och ett lugn, där man kan glädjas över det som finns att vara glad över. I det kan man hämta kraft att ta tag i resten.

Har alla andra redan kommit på det här?

Southbound again

Äntligen börjar planerna ta form. När snön har droppat från taken efter vintern som kommer, då åker vi sönerna och jag. Det är Resan till Tanzania vi ska göra - den som jag har drömt om och längtat efter och väntat på att de ska bli tillräckligt stora för att förstå och kunna minnas.

Southbound again
don't know if I'm going or leaving home
(Dire Straits, Southbound again)

---

Southbound again
I know I'm leaving (for) home.

!

Jag steker bacon till lunch. Det blir knaprigt, precis som jag vill ha det, och jag låter flottet rinna av på hushållspappaer på en assiett. Smakar en bit - och just så smakar det ju! Flygmyror.

Flygmyror

Plötsligt och från ingenstans grips jag av en stor längtan efter flygmyror. Den nötaktiga smaken, salta och knapriga, termiterna stekta i sitt eget fett.

Det var alltid pappa som upptäckte dem. Sena kvällar, alldeles i början av regntiden tror jag att det var, svärmade de runt lamporna på verandan och gatlyktan vid grannarnas utfart. Vi hällde vatten i bunkar och plockade myrorna från marken och väggarna, eller tog dem direkt ur luften när de flög.
Vattnet i bunkarna klibbade fast vid deras vingar så att de inte kunde smita och det fräste när vi hällde dem i stekpannan.

Till Paris

Direkt när jag kommer upp med rulltrappan och stiger ut i den stora hallen efter biljettkontrollen känner jag att jag är i mitt rätta element.

Utanför panoramafönstren är himlen blå och flygplanen står parkerade vid gaterna, på rad i en vid båge. SAS, KLM, Air France, Icelandair, Thai ... Luften omkring mig surrar av franska, tyska, engelska och språk jag inte förstår.

Alla kommer från olika håll i världen och alla är på resa. Det här är jag. Jag är ett irrbloss i världen.

Stekta bananer

I fjällstugan hittar jag för många bananer i skafferiet. Jag brukar göra banankaka när det blir så där, men nu kommer jag att tänka på stekta bananer och skickar ett sms till Mannen som är och handlar. Köp glass, ber jag.
Egentligen ska det vara vaniljsås, men nu får det duga med sojaglass. Jag tål inte mjölk och det är inte värt konsekvenserna att fuska just nu.

Jag skalar bananerna, delar dem på längden och steker dem i smör. Strör över farinsocker och kanel och tänker på de stora, ljusa sockermyrorna som alltid vimsade omkring så fort det fanns socker i närheten och hur det kittlades när de sprang över ens hud. Sockret och kanelen smälter ihop till en knäckig massa i stekpannan. Bananerna blir precis lagom mjuka och jag serverar. Barnen är skeptiska först. Sen ber de om mer.

- Helst ska det vara ndizi sukari, säger jag. Det är de små söta bananerna. Men malindi går också bra.

Det är gott. Men jag längtar efter varmt mörker, syrsornas tirrande och den svala brisen efter dagens hetta. Utanför stugan, där bananerna bara är bananer utan några namn, är det snö, kväll och två minusgrader.

Internat

- När jag var lika gammal som du bodde jag på internat 50 mil från mina föräldrar. Och det hade jag gjort i nästan tre år, säger jag till min äldste som en dag.
Han är 13 år.
- Vadå, säger han. Bodde du inte hemma? Hur kunde mormor och morfar låta dig göra det? Är dom inte riktigt kloka?
- Nej, säger jag.
Jag har inget annat svar.

Ändå tror jag att andra for mer illa än vad jag gjorde av att bo på internat. Jag har sett det. För mig var det annat som var värre - flyttarna och separationerna har varit det stora för mig - men någonstans har det nog ändå gett mig en skev bild av familjeliv.

Jag försöker handskas med det genom att inte utsätta mina egna barn för samma sak.

När jag var lika gammal som min mellanson är nu, var det en månad kvar tills jag skulle börja på internatskolan. Han är nio och ett halvt år. Det är ofattbart.

Historier

Barnen lyssnar till mina historier. Jag vill dela med mig till dem och berättar när minnena dyker upp, ofta vid matbordet. Mest skrattar de åt den om markattan och coca colan.

Vi var på semester någonstans, kanske i Richard's Bay eller Beira. Jag minns att vi var samlade runt ett bord under ett stort träd, mamma, pappa, min syster, bror och jag, och skulle äta. Rätt som det var kom en markatta gående på alla fyra längs en av grenarna på trädet. Den tittade på oss medan den gick. Hukade lite, som en katt som smyger. Ögonen var gula, stora, i det svarta ansiktet. Svansen var lång och hängde rakt ner.
Och så, kvickt som sjutton, var apan nere från grenen, skuttade över den sandiga marken, ryckte till sig en flaska coca cola från vårt bord och flydde. I den relativa säkerheten uppe i trädet höll den flaskan med båda händerna och halsade - drack och drack och drack.
När flaskan var tom släppte apan taget. Sen satt den på grenen, hopsjunken. Och hickade så att den hoppade. Hick. Hick. Hick. Och så - psssssch - kom all colan forsande ut genom näsborrarna.

Växlingar

I brytpunkten mellan vinter och vår tänker jag på att jag tycker om årstidernas växlingar i Sverige. Det är något med förändringen som gör mig upprymd, som ger mig energi. Det droppar från taken, vägbanorna glänser och det plaskar när bilarna kör förbi på våt asfalt. Ja, när vinter går mot vår, alltså.
Och jag har mina ritualer: Nu är det snart dags att måla tånaglarna.
Så tänker jag på att just årstiderna är det enda jag kan minnas att jag någonsin saknade under åren i Zimbabwe och Tanzania. Och godis.
Det är klart, jag visste ju inte så mycket om Sverige.
Men saknaden har alltid varit omvänd: Längtan efter Afrika så mycket större i Sverige, än tvärtom.

Bilder

Jag har Organiserat Källaren. Under locket till kartongen som det står FOTO på finns kuvert med bilder från tiden innan vi fick barn, mina systerdöttrar när de var små, Mannens lumparkompisar, jag som gungar med ett stort leende i den blå klänningen och vita tygskor. Och så finns det diabilder.
Vi riggar projektorn och den vita duken i vardagsrummet. Bland bilder från Mannens skidresa till Alperna, ratade bilder från Tanzaniaresan och bröllopsresan finns en skatt: nästan ett helt magasin med bilder från 1972-74.
På den första står jag, i kort klänning, blond och lite knubbig, under skylten vid infarten till Musume. Jag är kanske två eller tre år. Det är torrtid omkring mig, gräset är kort och bränt av solen, och i bakgrunden till höger skymtar den ljusgula kyrkan.
Sedan finns bilder på oss utanför vårt hus, på vashandiri (församlingens kvinnogrupp) på vår veranda, på mig och Chico, Anna och Irene, Staffan och Nicholas och oss när vi badar i poolen. Pappa ser ut som en pojkspoling och jag räknar efter: han måste vara 34 eller 35, yngre än vad jag är nu. Tänk, ge sig i väg till Afrika med tre barn!
Jag känner igen alltihop. Jakarandaträdet har blad som skuggar marken.

Sverigeminnen

Den lilla gatstumpen upp mot torget som inte verkar ha något namn var avspärrad i natt när jag gick hem. Jag undrade lite varför: snön var prydligt bortplogad, och det är bara ett enda kvarter utanför några bostadshus. I eftermiddags kände jag doften av nysågat, färskt träd och förstod varför. På marken låg avsågade grenar från lönnarna som sprakade i höstas.

I doften hittade jag tillbaka till vår och cykeltur nedför en långlång backe, förbi ladugården, mellan ängarna och uppför kullen till blåsippsstället. Där fanns den doften, den av färskt träd. När jag var sju år och krafsade bland löven efter blåsipporna var den runt omkring mig.

Det är ett av de få barndomsminnen jag har från Sverige.

Minnen

Kollegan P berättar om sin vuxna dotter, som frågat efter dockskåpet som hon hade när hon var liten. Nu vill hon ha det till sin egen dotter, P:s barnbarn. Dockskåpet är utrensat, kastat, och P ångrar sig. "Hon lekte ju aldrig med det", säger P.

Jag förstår. Man kan faktiskt inte spara på allting även om man är bofast. Men alla verkar ha någonting som de ångrar att de har gjort sig av med, eller som har försvunnit utan att det var meningen.

Själv saknar jag bilder från min barndom: vår sorti från Zimbabwe gick så hastigt att inga bilder kom med, och under de flesta av åren i Tanzania hade vi ingen fungerande kamera. De få bilder som finns är de som skickades till släktingar i Sverige. De bilderna är skatter för mig, som står för igenkännande och bekräftelse av mina egna minnesbilder. En del av dem berättar historier som jag själv har glömt, eller inte kan minnas.

Genom alla flyttar har jag lärt mig att spara på det som är viktigt. Det som är viktigt är det som har en historia: kläder som man har tyckt om, saker som man har fått av någon som betydde mycket, någonting från varje plats. Två flyttkartonger har jag i källaren i huset där vi bor nu, och de får hänga med. De är en del av min historia.

Nyår

Över oxfilén vid matbordet av ek i Hudiksvall kommer jag plötsligt att tänka på en helt annan nyårsafton. Jag minns inte vilket år det var, kanske 1980-81. Vi var bjudna till Rogers, en av mammas och pappas elever, och tillbringade några dagar eller kanske en vecka hos honom och hans familj. De är massajer och bodde i Longido, långt norrut i Tanzania, nära gränsen till Kenya vid foten av ett berg.
Rogers pappa var mycket respekterad och en framåtskridande man, som hade flyttat ifrån det traditionella massajlivet med nomadtillvaro och tillfälliga byar av små brödlimpeformade hus, mörka och svala inuti och byggda av lera och kodynga. I Longido hade familjen en vanlig tanzaniansk hydda med flera rum, en hydda till med köket i, en rensopad gårdsplan och en boma (inhängnad) för boskapen. I boman fanns ett skjul med plåttak, och där sov pojkarna som var i herdeåldern. De var Rogers småbröder, eller kanske sysslingar eller kusiner, som hade som uppgift att vakta boskapen på nätterna och ta dem till bete på dagarna. De gick i skolan också, det var liksom det som var vitsen med att de bodde i Longido. Rogers pappa ville att alla hans barn skulle gå i skolan, flickorna också. Jag minns en av systrarna, Grace, som serverade oss te och mat. Hon dog sedan i en bussolycka.
Men nu var det nyår och vi var deras gäster. De bjöd in oss att sitta i vardagsrummet, lyssna på musik från en grammofon eller om det var en radio, och dricka te. Teet var sött och varmt, med mycket socker och mjölk i. Grace fyllde på våra plåtmuggar och till slut berättade Rogers försynt att det var deras tradition att om man var mätt och inte ville ha mer, skulle man hälla ut den sista skvätten på marken (eller i det här fallet jordgolvet).
När vi kom ut var det mörkt och de hade slaktat en ko. Den låg på marken med bröstkorgen öppen och urtagen upp mot stjärnhimlen. En kalebass med det färska, varma blodet skickades från mun till mun, levern delades i stora, dallrande bitar. Familjens äldste, en tunn man med skynke knutet över ena axeln, satt på huk vid kadavret och skötte fördelningen. Någon gång formade han handen och skopade upp blod som samlades i botten av den öppna bröstkorgen, nere vid ryggraden, och drack det.
Sent på kvällen efter festen gick vi längs en smal stig genom gräset, i mörker och upp på berget, med nattvinden i ansiktet till midnattsmässan.
I kapellet på sluttningen var det hårda träbänkar utan ryggstöd, jag var trött och sov nästan, men mörkret var ljumt och sångerna varma, klingande.
På nyårsdagens morgon hängde kons hud på tork på väggen, skrapad och fastnitad med träpluggar. Vi fick köttgryta att äta.