Snöflingor faller och virvlar ned över Hudiksvall i dag och jag tänker på vad mamma berättade en gång om en man från Kenya som såg snö falla för första gången. Han stod vid ett fönster och tittade ut och sa "It's coming down like insects".
Det tänkte jag på i dag och då var jag på verandan i Musume. Det är varmt och mörkt och flygmyrorna svärmar i tusental kring lamporna. Vi plockar dem med bara händerna, de kryper men bits inte och vi stoppar dem i en balja med vatten. Vattnet klibbar fast på vingarna så de inte kan flyga och sen fräser det lite när vi lägger dem i stekpannan. Jag känner doften och smaken, den salta och lite spröda flygmyresmaken.
Och så är jag tillbaka innanför fönstret på gymmet i Hudiksvall, bland maskinerna och biffarna som tränar.
Varför tänker jag så här? Associerar jag ständigt det som berör mig med det som berör mig ännu djupare, det som finns längst in? Det blir en liten resa genom all längtan till det mest bekanta, till det som värmer hjärtat allra mest, till det som ligger djupast och närmast, allra längst in. Det är väl så det är.
Om jag bara levde här och nu, skulle jag glömma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Associationer... Ja, jag associerar nog ständigt. Dels för att min barndom påverkat mig mycket, dels för att jag älskar mitt andra hemland Japan. Jag minns när jag gick i gymnasiet i Jönköping och min svensklärare på ett smått irriterat sätt kommenterade och undrade om jag alltid måste referera till nåt från Japan i mina uppsatser eller short stories. Tydligen måste jag det för det var det jag gjorde. Det var det jag hade att se tillbaks till.
Nämen! Vad roligt med en kommentar :-)
Och du har så rätt: Det är vad man har att se tillbaka till. Det var bra uttryckt! Precis så har jag alltid känt, och det gör det så svårt att möta reaktionen att folk tror att man skryter när man berättar hur det var eller associera till något. Den reaktionen har tystat mig i många sammanhang.
Elisabet
Skicka en kommentar