Växlingar

I brytpunkten mellan vinter och vår tänker jag på att jag tycker om årstidernas växlingar i Sverige. Det är något med förändringen som gör mig upprymd, som ger mig energi. Det droppar från taken, vägbanorna glänser och det plaskar när bilarna kör förbi på våt asfalt. Ja, när vinter går mot vår, alltså.
Och jag har mina ritualer: Nu är det snart dags att måla tånaglarna.
Så tänker jag på att just årstiderna är det enda jag kan minnas att jag någonsin saknade under åren i Zimbabwe och Tanzania. Och godis.
Det är klart, jag visste ju inte så mycket om Sverige.
Men saknaden har alltid varit omvänd: Längtan efter Afrika så mycket större i Sverige, än tvärtom.

Bilder

Jag har Organiserat Källaren. Under locket till kartongen som det står FOTO på finns kuvert med bilder från tiden innan vi fick barn, mina systerdöttrar när de var små, Mannens lumparkompisar, jag som gungar med ett stort leende i den blå klänningen och vita tygskor. Och så finns det diabilder.
Vi riggar projektorn och den vita duken i vardagsrummet. Bland bilder från Mannens skidresa till Alperna, ratade bilder från Tanzaniaresan och bröllopsresan finns en skatt: nästan ett helt magasin med bilder från 1972-74.
På den första står jag, i kort klänning, blond och lite knubbig, under skylten vid infarten till Musume. Jag är kanske två eller tre år. Det är torrtid omkring mig, gräset är kort och bränt av solen, och i bakgrunden till höger skymtar den ljusgula kyrkan.
Sedan finns bilder på oss utanför vårt hus, på vashandiri (församlingens kvinnogrupp) på vår veranda, på mig och Chico, Anna och Irene, Staffan och Nicholas och oss när vi badar i poolen. Pappa ser ut som en pojkspoling och jag räknar efter: han måste vara 34 eller 35, yngre än vad jag är nu. Tänk, ge sig i väg till Afrika med tre barn!
Jag känner igen alltihop. Jakarandaträdet har blad som skuggar marken.