Höstens dagar

Luften har slagit om. Den är hög och klar, genomskinlig, så där som den är när det börjar bli höst, och jag känner mig upprymd.

Varje höst ser jag löven spraka mot himlen och då hugger det till i mig: Hemma i Afrika blommar jakarandan. Där står hela stora träd med mörka stammar i blom mot Afrikas himmel. Allting annat är torrt och förbränt, gräset och människorna väntar på regn, men jakarandorna står i blåaste blom. Och blommor faller ned på marken.

Jag undrar hur det kommer att kännas i år. Löven är fortfarande gröna.

Gässen samlades på Lillfjärden i dag.

Gamla band

Jag får ett mejl från en före detta kollega. Vi var tre som pendlade mellan Uppsala och Sala ett tag, åkte tåg tillsammans och träffades då och då på något kafé i Uppsala. Han jobbar kvar, vi andra två har dragit vidare men vi har fortsatt att träffas. Lite skämtsamt kallade vi oss PKU - pressklubben Uppsala.
Nu blir det lite långt för mig att åka. I mejlet som jag fick häromdagen refererade J deras senaste PKU-träff - en promenad längs gator i Uppsala som jag känner väl och kan se framför mig. Och han avslutar med att "det vore trevligt att träffas alla tre någon gång i höst".
Då slår det mig att jag inte ens har tänkt tanken att åka tillbaka till Uppsala. För vad ska jag göra där? Jag har klippt alla band - snipp. Det är så det brukar vara när man flyttar, ju. Då åker man inte tillbaka, då ses man sällan mer. Man bygger ett nytt liv, på det nya stället, av det som finns där man är. Och så gnager saknaden och längtan i en efter det som fanns där man bodde förut, men inte finns här, och så lever man med det.
Men lite konstigt är det. Jag har bott längre i Uppsala än någon annanstans - ungefär 23 år sammanlagt. Det är min mans hemstad och mina barns hemstad, men det är många år sedan det var min. Jag har bara bott där.
Kanske är det därför jag inte tänker på att åka tillbaka dit. Jag vet inte. Det är bara inte viktigt för mig.
Fast jag träffar gärna PKU igen, förstås.

Flyttplåster - den långa versionen

Att flytta är att hitta vänner
Jag har flyttat. Efter 14 månader av mitt veckopendlande mellan jobbet och övernattningslägenheten i Hudiksvall och det bruna radhuset i Uppsala har mannen, sönerna och jag äntligen blivit Hudikbor. Vardagen börjar ta form i vårt nya hem. Vi hittar platser att ställa våra saker på, lär känna ljuden och dofterna och njuter av näckrosen i trädgårdsdammen.

Att flytta är att hitta vänner, både nya och gamla. Skivorna man inte lyssnat på på länge, böckerna och papperen och anteckningarna man glömt, skolkatalogerna och bilderna, fotoalbumen, snäckorna från stranden, kläderna man trodde att man skulle använda igen. Så många av tingen har en historia, och det gör beslutet lätt: de saker som inte har en historia och som man inte längre använder, dem kastar man. De andra tar man med till det nya hemmet, det nya livet.

Värst är det med människorna man lämnar. Vänner och kontakter, sociala nätverk, klasskamrater och kolleger, kanske släktingar. En del åker man och hälsar på igen, pratar med i telefon, mejlar till, skriver brev. Andra tappar man. Det blir så, bara.

Jag minns hur mamma och pappa packade på nätterna när jag var liten. Saker skulle sorteras, en del behövde man ta med sig men det mesta behövde man inte. Jag växte upp i olika världar, i fyra länder i två världsdelar. Inte behövde man vinterkläder i Zimbabwe eller Tanzania, och kläderna skulle ändå vara för små när vi kom tillbaka till Sverige efter flera år. Mina föräldrar var lärare och arbetade för Svenska kyrkans mission. Vi åkte dit de blev utsända, några år i taget, och jag vande mig vid att leva i ständig förändring.

På nya ställen finns nya människor att möta, nya platser att upptäcka och lära sig att tycka om. Samtidigt får man bära med sig det gamla. En del glömmer man, annat inte. Så är det alltid. Det är det som berikar, ger erfarenhet och perspektiv.

Under året som har gått har Hudiksvall så sakteliga letat sig in i mitt hjärta. Jag har hittat saker att göra, ställen och människor att tycka om. Med stor förtjusning har jag lyssnat till ljudet av afrikanska trummor som färdas över Lillfjärden genom sommarkvällarna, badat i havet vid Hölick och hänförts av de blåa bergen. Det är i de stunderna som världarna möts i mig, och jag kan inte annat än hålla med kollegan S om att det här landskapet har allting.

Att flytta är att dö en smula - och leva upp på nytt.

----
Elisabet Åstrand är redigerare på HT och har flyttat till nya ställen 15 gånger, plus några gånger till inom olika orter.

/Hudiksvalls Tidning 2008-08-08/

?!

Det har hänt något konstigt. Plötsligt, i dag, kände jag att jag inte vill vara någon annanstans än just precis här. Jag tog en snabb promenad före jobbet och så bara fanns det där.

I Hudiksvall av alla ställen på jorden spreds känslan i hela min kropp. Det är en alldeles lugn känsla, frid och frihet och befrielse i ett. Jag tänkte på palmer och bananträd och blommande jakaranda, syrsor och mörker, mango och doften av regn - men kände ingen längtan. Inte det där hugget i magen eller bröstet, det som brukar få mig att dra efter andan och önska att jag kunde gråta. Bara lugn och nån mystisk sorts tillförsikt som jag inte vet vad det är. Trygghet? Närvaro i nuet? Harmoni? Rötter? Hemma?

Jag förstår inte. Vad är det som har hänt? Kommer det att bestå?