Minnen

Kollegan P berättar om sin vuxna dotter, som frågat efter dockskåpet som hon hade när hon var liten. Nu vill hon ha det till sin egen dotter, P:s barnbarn. Dockskåpet är utrensat, kastat, och P ångrar sig. "Hon lekte ju aldrig med det", säger P.

Jag förstår. Man kan faktiskt inte spara på allting även om man är bofast. Men alla verkar ha någonting som de ångrar att de har gjort sig av med, eller som har försvunnit utan att det var meningen.

Själv saknar jag bilder från min barndom: vår sorti från Zimbabwe gick så hastigt att inga bilder kom med, och under de flesta av åren i Tanzania hade vi ingen fungerande kamera. De få bilder som finns är de som skickades till släktingar i Sverige. De bilderna är skatter för mig, som står för igenkännande och bekräftelse av mina egna minnesbilder. En del av dem berättar historier som jag själv har glömt, eller inte kan minnas.

Genom alla flyttar har jag lärt mig att spara på det som är viktigt. Det som är viktigt är det som har en historia: kläder som man har tyckt om, saker som man har fått av någon som betydde mycket, någonting från varje plats. Två flyttkartonger har jag i källaren i huset där vi bor nu, och de får hänga med. De är en del av min historia.