Stekta bananer

I fjällstugan hittar jag för många bananer i skafferiet. Jag brukar göra banankaka när det blir så där, men nu kommer jag att tänka på stekta bananer och skickar ett sms till Mannen som är och handlar. Köp glass, ber jag.
Egentligen ska det vara vaniljsås, men nu får det duga med sojaglass. Jag tål inte mjölk och det är inte värt konsekvenserna att fuska just nu.

Jag skalar bananerna, delar dem på längden och steker dem i smör. Strör över farinsocker och kanel och tänker på de stora, ljusa sockermyrorna som alltid vimsade omkring så fort det fanns socker i närheten och hur det kittlades när de sprang över ens hud. Sockret och kanelen smälter ihop till en knäckig massa i stekpannan. Bananerna blir precis lagom mjuka och jag serverar. Barnen är skeptiska först. Sen ber de om mer.

- Helst ska det vara ndizi sukari, säger jag. Det är de små söta bananerna. Men malindi går också bra.

Det är gott. Men jag längtar efter varmt mörker, syrsornas tirrande och den svala brisen efter dagens hetta. Utanför stugan, där bananerna bara är bananer utan några namn, är det snö, kväll och två minusgrader.