Missionärsbarnet H hittar mig på Facebook och vi chattar lite. Vi har träffats en gång för en massa år sedan, när jag var ordförande i föreningen Cosmo (Children of Swedish Missionaries Overseas) och vi ordnade träffar för vuxna missionärsbarn en gång om året.
På missionärsbarns vis blir vi snabbt personliga, H och jag. Han berättar om rotlöshet och flyttar, om att vilja slå ner bopålarna hårt någonstans men så blir det dags att flytta igen och då vill han bli kvar och så ... nähä ...
Jag känner så väl igen mig.
Men jag känner också att jag själv har landat på något sätt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, kanske är det bara tiden som har gått, kanske har jag mognat. Kanske har jag sett åren gå i cirklar i stället för som linjer tillräckligt många gånger för att bli lugn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tänk, det är bara missionärsbarn som förstår varandra. Inga andra kan sätta sig in problematiken och tankesättet. Jag tror det är därför vi snabbt hunnit bli personliga, vi behöver inte förklara och gå omvägar inann vi redan vet vad den andre menar...
Ja, och så är vi så vana att man aldrig vet när eller om man kommer att ses igen.
Skicka en kommentar