Stigfinnare

Mannen och jag går åt varsitt håll och jag gör som jag alltid har gjort: hittar nya vägar. Det är jag bra på, och fullständigt orädd.

Plötsligt inser jag att det inte finns en tidpunkt i livet från vilken allting bara rullar på. Det kommer alltid att dyka upp nya saker att ta tag i. Men man kan nå en mognad och ett lugn, där man kan glädjas över det som finns att vara glad över. I det kan man hämta kraft att ta tag i resten.

Har alla andra redan kommit på det här?