Plötsligt och från ingenstans grips jag av en stor längtan efter flygmyror. Den nötaktiga smaken, salta och knapriga, termiterna stekta i sitt eget fett.
Det var alltid pappa som upptäckte dem. Sena kvällar, alldeles i början av regntiden tror jag att det var, svärmade de runt lamporna på verandan och gatlyktan vid grannarnas utfart. Vi hällde vatten i bunkar och plockade myrorna från marken och väggarna, eller tog dem direkt ur luften när de flög.
Vattnet i bunkarna klibbade fast vid deras vingar så att de inte kunde smita och det fräste när vi hällde dem i stekpannan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vore kul att prova :-)
Eta myror? Kittlar dödsskönt i kistan...
Håller med Kalle. Vore roligt att smaka. Hur stora är de? Hur äter man dem? Alltså, har man dem till något särskilt eller äter man dem som de är? Eller som godis?
Vi brukade fånga dem när de svärmade i nattens mörker mot de upplysta fönstren. Stekta smakade de krispigt och lätt salt, minns inte om det berodde på att vi saltade lite, eller om de är salta i sig.
ett annat sånt där minne är regn spindlarna som svärmade strax före regnet, de kom i massor in i husen, och kunde vara rätt aggressiva, deras två hugg-tänder slogs ihop med tydligt, högt ljud när de högg mot den plastlinjal vi sträckte fram mot dem.
Ett av mina skönaste minnen är också inför regn-tiden när det är varmt, och vi sover ute på verandan och väntar, längtar efter regnet, man känner lukten av regn i luften, det mullrar i fjärran, och ngn blixt lyser upp långt bort, och sen när regnet kommer, kanske nästa morgon så rusar vi ut i regnet och hoppar och dansar i de varma, intensiva dropparna.
Skicka en kommentar