Solen

Det är vårvinter.

Skillnaden känns mellan skugga och sol när jag är ute och går. Asfalten glänser våt, snödrivorna börjar se skamsna ut och världen doftar svagt igen. Det plaskar när bilarna kör förbi.

Jag gör som svenskarna. Ställer mig och blundar, med ansiktet mot solen.

Och så tänker jag på hur det var när jag gick i första klass i Odensvi skola. Vi hade teckning och alla ritade solen i ett hörn av papperet. Som en kvartscirkel. Gul. En del ritade dit strålar också, av varierande längd. Det var så solen såg ut. Det var så man skulle rita. Det var liksom en tyst överenskommelse, och om man gjorde på något annat sätt fick man förklara sig.

Jag tyckte att det var konstigt. För mig var solen inte liten och inte gul. Den var stor och het, glödande, och tog mycket plats mitt på papperet. Den var orange eller röd.

Jag minns inte hur jag gjorde. Kanske anpassade jag mig och ritade en gul sol uppe i hörnet, jag också, bara för att det var enklast så. Men det var inte min bild av solen.

Det är det fortfarande inte.

Jag vet ju att jag inte kan vänta mig den orangefärgade eller röda solen i Sverige. Den finns inte här. Den sol som finns här är den bleka, gula, som man vänder ansiktet mot. Den som värmer en del av året och som man längtar efter, som man längtar efter regnets svalka där den röda solen finns.