Bilder av Afrika

En skolklass, årskurs sex, hamnar på första sidan i lokaltidningen. De har arrangerat ett disko, och pengarna de fick in har de skänkt till någon organisation som ska bygga en vattenpump i en by i Afrika. Det ville barnen gärna göra, för de har lärt sig att alla inte har det lika bra som vi i Sverige, står det i artikeln på insidan.
På stora bilden på förstasidan står ett gäng elever och pekar på Afrika på en karta. Någons hand pekar nånstans mot Sudan, någons mot Kongo-Kinshasa, någons mot Uganda, någons mot Malawi, någons mot Kenya. Ja, "Afrika".

Det är väldigt luddigt. Man får inte ens veta vilket land pengarna ska gå till, bara detta svepande, anonyma "Afrika". Ungarna har förmodligen ingen aning, och reportern verkar inte ha frågat. I vilket fall nämns inget om det i texten. Hela grejen är att en sexa i en svensk skola har gett ett litet bidrag till en by långt borta som de inte vet ett smack om, pengar som de annars skulle ha gjort nåt kul för själva. De, som redan har mat och kläder och får gå i skolan, gör ingen uppoffring. De delar med sig några smulor och tror att de gör något stort.

Och visst är det bra. Smulor är ändå smulor. Vattenpumpen kommer alldeles säkert att göra stor skillnad för många människor, oavsett var den hamnar. Och eleverna i den svenska skolklassen får ett litet, om än luddigt, perspektiv. Någon av dem kanske tänker vidare, nu eller senare i livet.

Men det förstärker den evinnerliga bilden av Afrika som befolkat av nödlidande, fattiga svarta som behöver vår hjälp. Och vi gör Något Fint när vi skickar lite pengar.

Men Afrika är så mycket mer än så, vill jag skrika. Det är öknar och regnskog och savann med gnuer och zebror på. Det är berg och kratrar och ändlösa vidder. Det är stränder med silkeslen vit sand, snäckor, koraller och eremitkräftor. Det är floder och vattenfall och majsfält och böljande teodlingar. Det är kvinnor som bär barn på ryggen och vattendunkar på huvudet, som arbetar på fälten i stekande sol och stöter majsen till mjöl i stora mortlar. Varje dag. Det är småpojkar som vallar getter och kor och flickor som passar småsyskon. Det är män som sitter under träd och ägnar dagen åt att ongea (prata, mestadels strunt) och kvällarna åt att dricka öl, och många män som tar det arbete de kan få för att försörja sina fruar och barn.
Afrika är en kontinent, vill jag skrika. Varför tänker ni inte så långt? Titta på kartan och se hur stort det är, hur många länder det finns! Det är människor som bor där!

I det Afrika som jag känner kan man bygga av det man har. Det enda som behövs är att ingen kommer och river.

I det Afrika som jag känner bor människor som är stolta och nöjda, som kan och som vill och som har massor att lära oss. Det enda som behövs är att vi lyssnar, tittar och tänker.

Det Afrika jag känner är fullt av överlevare och levnadskonstnärer.