Himlen är svart och stjärnorna lyser när B och jag stiger ur bilen. Luften är klar och kall, det ryker lite om vår andedräkt och jag huttrar till. Jag tar honom i handen och säger: "Titta, jag har tänt dem åt oss."
B berättar om när han var barn och låg i snön och tittade på stjärnhimlen.
Då vet jag vad det är som känns annorlunda med stjärnorna här, än den himmel jag tittade på som barn. Det är inte bara det att stjärntecknen är annorlunda. Det är inte heller bara det att man ser fler stjärnor på södra halvklotet.
I Sverige fryser man alltid lite när man tittar på stjärnorna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar