Spillror

Kollegan tittar på mig över bordet i lunchrummet.
- Men hur orkar du, säger hon. Vad du har gått igenom! Och ändå står du upp, och du kommer hit och du sköter ditt jobb.

Ja. Jag har två svåra år bakom mig och än är jag inte igenom. Jag vet inte när det tar slut, det svåra, men så är det ju i livet.

Jag gav upp min man och förlorade vardagen med mina barn. Jag städar mitt hus på en timme eller en och en halv, jag kör halvfulla tvättmaskiner någon gång i veckan, jag kramar mina barn, som jag har burit och fött och ammat, och läser för dem och lagar deras favoritmat varannan helg. Smärtan saknar botten. Det finns ingenting som kan fylla hålet i mitt hjärta.

Jag funderar på det där som M sa när jag berättade. Att många hade brutit ihop och sjukskrivit sig för mycket mindre än det här. Men för mig finns det liksom inte. Det är otänkbart, för vad händer om man inte klarar sig? Det går inte. Jag måste stå upp.

I Afrika lärde jag mig att man kan förlora allt. Och när man har förlorat allt, då bygger man något av spillrorna.

Mamma berättade för länge sedan om en affisch som hon såg på flygplatsen i Kampala i slutet av 80-talet. Så här stod det på den /jag citerar mammas anteckningar ur minnet/:

We the willing
led by the unknown
are doing the impossible
for the ungrateful.
We have done so much
for so long
with so little.
We are now qualified
to do anything
with nothing.

Så jag står upp, och jag bygger. Det är så det måste vara.

Mungu ibariki Afrika.