M*A*S*H

Det är ovant. Jag brukar inte ha en ledig kväll, ensam hemma. Jag brukar inte titta på tv. Det är liksom inte en sak jag gör. Men i kväll zappar jag omkring. En halvflaska rött vin och ett glas står framför mig på bordet, och ett av de blå glasen som jag tycker så mycket om, med vatten i. Det är min födelsedag. Jag hittar kanaler som jag inte visste att jag hade. Funderar på om det är något som bostadsrättsföreningen har fixat.

Sjuan visar M*A*S*H. Och vips skickar signaturen mig tillbaka till en magisk kväll 1983. Men inte i en soffa framför en tv - tv-serien såg jag aldrig - utan till en solvarm klippa vid floden i Kidugala, med en eld som sakta började ta sig och skymningen som föll. Och en blond man, några år äldre än jag, som stilla spelade en melodi på trumpet. Signaturen till M*A*S*H. Hela stämningen rörde vid något i mig, på ett sätt som jag nog inte hade känt förut. Lugn. Storhet. Harmoni. Nyfikenhet. Erotik.

Jag var 13.