Barn av internat

- Jag skulle tycka att det var jättejobbigt, säger A, som jag flyttade ihop med i vintras.
Han har två döttrar som bor hos sin mamma varannan vecka och varannan vecka hos oss, i samma lilla stad som vi. Han missar halva deras uppväxt, halva tiden med dem.

Min yngste son bor hos oss på heltid och åker till pappan 24 mil bort varannan helg. Mina två äldre söner bor hos pappan. De kommer inte till mig varannan helg längre. Bara ibland, några dagar eller kanske en vecka, på något lov. Det är inte det att de inte vill träffa mig. Det är bara det att de har sina liv någon annanstans än hos mig. 14 och snart 19 år är de.
Det är klart att jag tycker att det är jobbigt. Det är min största sorg att det är så här, och smärtan som följer på överraskningen när mina söner har utvecklats utan att jag var där och såg det hända är obeskrivlig. Men hur jag än har vänt och vridit på allting så har jag inte kunnat se någon annan lösning än den här.

Någonstans tänker jag att det nog ändå inte är lika onaturligt för mig som det skulle vara för A att barnen växer upp så mycket någon annanstans. Det gjorde ju jag också, tre år på internat 50 mil från båda mina föräldrar, mellan tio och fjorton års ålder. De försökte ordna så att vi träffades en gång i månaden om det var långt mellan loven. Det gick inte alltid och hemma var jag bara när det var skollov.
Min syster, som är sju år äldre än jag, flyttade till internat när jag var tre år gammal på ungefär samma premisser. Sedan dess har jag bott under samma tak som hon i två år, när hon var tonåring och jag var sex-sju år. 16 år gammal flyttade hon till Sverige och vi bodde kvar i Tanzania. Jag såg henne inte på ett år. Det gjorde inte mamma och pappa heller.
Min bror, som är fyra år äldre än jag, flyttade till internat när jag var fem. Vi har bott ihop lite mer än syrran och jag, men han stannade också i Sverige när han började gymnasiet och vi åkte till Tanzania.
Jag själv flyttade in i ett rum med brunrandiga tapeter i en korridor på Studentvägen i Uppsala när jag nyss hade fyllt 17. Mamma och pappa var kvar i Tanzania hela det första året.

Jag är liksom van vid att familjen är utspridd.