Hejdå, Farmor

Det är fullbordat, säger T med hög, tydlig röst och orden fyller koret längst fram i den lilla kyrkan.

Där sitter vi, min syster och hennes döttrar, pappa, mamma, kusinerna och fastrarna på ena sidan. Min bror, svägerska och deras son, en vän till familjen och så jag på den andra sidan. Stolarna är enkla, i raka rader, alla har varsin psalmbok och ett litet häfte som vi har fått av begravningsentreprenören. Mellan oss står en ekkista med den tunna lilla kroppen av min farmor i. På locket ligger krucifixet som hon brukade ha på väggen i sitt rum. Jag minns det från när jag var liten.

Det är fullbordat, säger T.

Och så är det. Det var på annandag jul som pappa ringde mig. Klockan var strax efter nio på morgonen och jag förstod direkt att det var något. Han ringer sällan, och aldrig på morgonen. Jag körde en lånad bil genom ett vintrigt Hälsingland, från Hudiksvall till Hassela, med F bredvid mig och hans nya snowboard i bakluckan.
Farmor är död, sa pappa.

Jag blev inte förvånad. Hon dog på juldagen, 100 år och 10 månader gammal precis på dagen.

Det är fullbordat, hennes långa liv som hon har berättat så mycket om. Hon föddes i Limhamn den 25 februari 1912. När hon berättade om sitt liv så delade hon in det i före kriget och efter kriget. Ibland pratade hon om saker som hände under kriget också. Det var andra världskriget hon menade. När det bröt ut var hon nygift med Farfar, som var sjömanspräst först i Hull och sedan i Newcastle fram till 1944. Min pappa föddes i Hull 1938. Hans båda systrar föddes senare, i Sverige. En gång berättade hon att hon inte blev gravid under hela kriget.
Det hjälpte inte hur mycket man än grät och bad, sa hon. Och doktorn hittade inget fel.

Jag minns hur Farmor brukade sitta på en rödmålad pinnstol i sitt iskalla kök och dricka kaffe, äta ett wienerbröd eller en bulle och läsa tidningen, tidigt på morgonen. Hon steg alltid upp klockan fem - en underbar vana tyckte jag, som alltid vaknade tidigt när jag var liten och brukade ha väldigt tråkigt medan alla andra bara sov och sov och man inte fick väcka någon. Då fick jag ta en tesked kakao, tre teskedar socker och en skvätt grädde i en av dockservismuggarna med Peter Pan-motiv och röra tills det blev en smet. Och farmor fanns där, lyssnade och frågade om hur det var i Afrika. Det var när vi hälsade på hos dem när vi var i Sverige, förstås.

Mest av allt minns jag Farmors enastående förmåga att alltid hitta något positivt i allting. Hon var den sortens människa som var glad över att vara nöjd. Det försöker jag komma ihåg, det bär jag med mig.

Det är fullbordat, säger T.

Vi sjunger den sista psalmen. A tar det höga korset och går längst fram, ut ur kyrkan. Några av oss andra bär kistan mellan oss längs gången och ut till bilen. Den väger nästan ingenting, ändå känns det långt att gå. Jag gråter och tänker på hur mycket jag tyckte om Farmor.

På kyrkogården lyfter vi ut kistan ur bilen, bär den försiktigt fram till graven, alldeles intill där Farfar ligger sedan 1991, och firar ner den försiktigt. Det är soligt, klar blå himmel och lite frost på marken. Precis som när vi begravde farfar sjunger vi Härlig är jorden. Pappas röst är stark och stadig, Annas vackra sopran också. I någon sorts intuitiv turordning går alla fram till graven, familjevis. Jag är ensam och stiger fram sist.

Jag sätter mig snett på huk, ser ner i graven och tänker att det kanske är en del av Farmors äventyrslust som jag har ärvt. Rosen som jag höll i handen singlar ner och landar bland de andra på kistlocket.

Hejdå Farmor, säger jag inom mig. Jag åker tillbaka till Afrika sedan.