Min kropp är tung av sömn och dagens åkande i bilen. Jag vaknar till och känner doften av gummimatta, sätter mig upp och mitt blonda hår klibbar av svett. Kinden är rutig efter att ha vilat mot mönstret på golvet mellan framsätena i Volkswagen-bussen. Motorn knattrar så där som Volkswagenbussmotorer gör. Mamma och Pappa pratar lågt, det är natt. Det fläktar ljummet. Syrsorna tirrar.
Beitbridge, 1974 eller -75. Vi åker mot det lilla vita huset vid gränsen, på bron i ingenmansland, över den stora floden Limpopo. Namnet är magiskt. Fullmånen glittrar i vattenytan.
När jag hör Simon & Garfunkels Bridge over troubled water är jag där. Varje gång.
Sail on Silver Girl
Your time has come to shine
Och tänk, samma måne skiner över Lillfjärden i lilla Hudiksvall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar