Det är vårvinter.
Skillnaden känns mellan skugga och sol när jag är ute och går. Asfalten glänser våt, snödrivorna börjar se skamsna ut och världen doftar svagt igen. Det plaskar när bilarna kör förbi.
Jag gör som svenskarna. Ställer mig och blundar, med ansiktet mot solen.
Och så tänker jag på hur det var när jag gick i första klass i Odensvi skola. Vi hade teckning och alla ritade solen i ett hörn av papperet. Som en kvartscirkel. Gul. En del ritade dit strålar också, av varierande längd. Det var så solen såg ut. Det var så man skulle rita. Det var liksom en tyst överenskommelse, och om man gjorde på något annat sätt fick man förklara sig.
Jag tyckte att det var konstigt. För mig var solen inte liten och inte gul. Den var stor och het, glödande, och tog mycket plats mitt på papperet. Den var orange eller röd.
Jag minns inte hur jag gjorde. Kanske anpassade jag mig och ritade en gul sol uppe i hörnet, jag också, bara för att det var enklast så. Men det var inte min bild av solen.
Det är det fortfarande inte.
Jag vet ju att jag inte kan vänta mig den orangefärgade eller röda solen i Sverige. Den finns inte här. Den sol som finns här är den bleka, gula, som man vänder ansiktet mot. Den som värmer en del av året och som man längtar efter, som man längtar efter regnets svalka där den röda solen finns.
måndag 28 februari 2011
måndag 14 februari 2011
Bilder av Afrika
En skolklass, årskurs sex, hamnar på första sidan i lokaltidningen. De har arrangerat ett disko, och pengarna de fick in har de skänkt till någon organisation som ska bygga en vattenpump i en by i Afrika. Det ville barnen gärna göra, för de har lärt sig att alla inte har det lika bra som vi i Sverige, står det i artikeln på insidan.
På stora bilden på förstasidan står ett gäng elever och pekar på Afrika på en karta. Någons hand pekar nånstans mot Sudan, någons mot Kongo-Kinshasa, någons mot Uganda, någons mot Malawi, någons mot Kenya. Ja, "Afrika".
Det är väldigt luddigt. Man får inte ens veta vilket land pengarna ska gå till, bara detta svepande, anonyma "Afrika". Ungarna har förmodligen ingen aning, och reportern verkar inte ha frågat. I vilket fall nämns inget om det i texten. Hela grejen är att en sexa i en svensk skola har gett ett litet bidrag till en by långt borta som de inte vet ett smack om, pengar som de annars skulle ha gjort nåt kul för själva. De, som redan har mat och kläder och får gå i skolan, gör ingen uppoffring. De delar med sig några smulor och tror att de gör något stort.
Och visst är det bra. Smulor är ändå smulor. Vattenpumpen kommer alldeles säkert att göra stor skillnad för många människor, oavsett var den hamnar. Och eleverna i den svenska skolklassen får ett litet, om än luddigt, perspektiv. Någon av dem kanske tänker vidare, nu eller senare i livet.
Men det förstärker den evinnerliga bilden av Afrika som befolkat av nödlidande, fattiga svarta som behöver vår hjälp. Och vi gör Något Fint när vi skickar lite pengar.
Men Afrika är så mycket mer än så, vill jag skrika. Det är öknar och regnskog och savann med gnuer och zebror på. Det är berg och kratrar och ändlösa vidder. Det är stränder med silkeslen vit sand, snäckor, koraller och eremitkräftor. Det är floder och vattenfall och majsfält och böljande teodlingar. Det är kvinnor som bär barn på ryggen och vattendunkar på huvudet, som arbetar på fälten i stekande sol och stöter majsen till mjöl i stora mortlar. Varje dag. Det är småpojkar som vallar getter och kor och flickor som passar småsyskon. Det är män som sitter under träd och ägnar dagen åt att ongea (prata, mestadels strunt) och kvällarna åt att dricka öl, och många män som tar det arbete de kan få för att försörja sina fruar och barn.
Afrika är en kontinent, vill jag skrika. Varför tänker ni inte så långt? Titta på kartan och se hur stort det är, hur många länder det finns! Det är människor som bor där!
I det Afrika som jag känner kan man bygga av det man har. Det enda som behövs är att ingen kommer och river.
I det Afrika som jag känner bor människor som är stolta och nöjda, som kan och som vill och som har massor att lära oss. Det enda som behövs är att vi lyssnar, tittar och tänker.
Det Afrika jag känner är fullt av överlevare och levnadskonstnärer.
På stora bilden på förstasidan står ett gäng elever och pekar på Afrika på en karta. Någons hand pekar nånstans mot Sudan, någons mot Kongo-Kinshasa, någons mot Uganda, någons mot Malawi, någons mot Kenya. Ja, "Afrika".
Det är väldigt luddigt. Man får inte ens veta vilket land pengarna ska gå till, bara detta svepande, anonyma "Afrika". Ungarna har förmodligen ingen aning, och reportern verkar inte ha frågat. I vilket fall nämns inget om det i texten. Hela grejen är att en sexa i en svensk skola har gett ett litet bidrag till en by långt borta som de inte vet ett smack om, pengar som de annars skulle ha gjort nåt kul för själva. De, som redan har mat och kläder och får gå i skolan, gör ingen uppoffring. De delar med sig några smulor och tror att de gör något stort.
Och visst är det bra. Smulor är ändå smulor. Vattenpumpen kommer alldeles säkert att göra stor skillnad för många människor, oavsett var den hamnar. Och eleverna i den svenska skolklassen får ett litet, om än luddigt, perspektiv. Någon av dem kanske tänker vidare, nu eller senare i livet.
Men det förstärker den evinnerliga bilden av Afrika som befolkat av nödlidande, fattiga svarta som behöver vår hjälp. Och vi gör Något Fint när vi skickar lite pengar.
Men Afrika är så mycket mer än så, vill jag skrika. Det är öknar och regnskog och savann med gnuer och zebror på. Det är berg och kratrar och ändlösa vidder. Det är stränder med silkeslen vit sand, snäckor, koraller och eremitkräftor. Det är floder och vattenfall och majsfält och böljande teodlingar. Det är kvinnor som bär barn på ryggen och vattendunkar på huvudet, som arbetar på fälten i stekande sol och stöter majsen till mjöl i stora mortlar. Varje dag. Det är småpojkar som vallar getter och kor och flickor som passar småsyskon. Det är män som sitter under träd och ägnar dagen åt att ongea (prata, mestadels strunt) och kvällarna åt att dricka öl, och många män som tar det arbete de kan få för att försörja sina fruar och barn.
Afrika är en kontinent, vill jag skrika. Varför tänker ni inte så långt? Titta på kartan och se hur stort det är, hur många länder det finns! Det är människor som bor där!
I det Afrika som jag känner kan man bygga av det man har. Det enda som behövs är att ingen kommer och river.
I det Afrika som jag känner bor människor som är stolta och nöjda, som kan och som vill och som har massor att lära oss. Det enda som behövs är att vi lyssnar, tittar och tänker.
Det Afrika jag känner är fullt av överlevare och levnadskonstnärer.
söndag 6 februari 2011
Spillror
Kollegan tittar på mig över bordet i lunchrummet.
- Men hur orkar du, säger hon. Vad du har gått igenom! Och ändå står du upp, och du kommer hit och du sköter ditt jobb.
Ja. Jag har två svåra år bakom mig och än är jag inte igenom. Jag vet inte när det tar slut, det svåra, men så är det ju i livet.
Jag gav upp min man och förlorade vardagen med mina barn. Jag städar mitt hus på en timme eller en och en halv, jag kör halvfulla tvättmaskiner någon gång i veckan, jag kramar mina barn, som jag har burit och fött och ammat, och läser för dem och lagar deras favoritmat varannan helg. Smärtan saknar botten. Det finns ingenting som kan fylla hålet i mitt hjärta.
Jag funderar på det där som M sa när jag berättade. Att många hade brutit ihop och sjukskrivit sig för mycket mindre än det här. Men för mig finns det liksom inte. Det är otänkbart, för vad händer om man inte klarar sig? Det går inte. Jag måste stå upp.
I Afrika lärde jag mig att man kan förlora allt. Och när man har förlorat allt, då bygger man något av spillrorna.
Mamma berättade för länge sedan om en affisch som hon såg på flygplatsen i Kampala i slutet av 80-talet. Så här stod det på den /jag citerar mammas anteckningar ur minnet/:
We the willing
led by the unknown
are doing the impossible
for the ungrateful.
We have done so much
for so long
with so little.
We are now qualified
to do anything
with nothing.
Så jag står upp, och jag bygger. Det är så det måste vara.
Mungu ibariki Afrika.
- Men hur orkar du, säger hon. Vad du har gått igenom! Och ändå står du upp, och du kommer hit och du sköter ditt jobb.
Ja. Jag har två svåra år bakom mig och än är jag inte igenom. Jag vet inte när det tar slut, det svåra, men så är det ju i livet.
Jag gav upp min man och förlorade vardagen med mina barn. Jag städar mitt hus på en timme eller en och en halv, jag kör halvfulla tvättmaskiner någon gång i veckan, jag kramar mina barn, som jag har burit och fött och ammat, och läser för dem och lagar deras favoritmat varannan helg. Smärtan saknar botten. Det finns ingenting som kan fylla hålet i mitt hjärta.
Jag funderar på det där som M sa när jag berättade. Att många hade brutit ihop och sjukskrivit sig för mycket mindre än det här. Men för mig finns det liksom inte. Det är otänkbart, för vad händer om man inte klarar sig? Det går inte. Jag måste stå upp.
I Afrika lärde jag mig att man kan förlora allt. Och när man har förlorat allt, då bygger man något av spillrorna.
Mamma berättade för länge sedan om en affisch som hon såg på flygplatsen i Kampala i slutet av 80-talet. Så här stod det på den /jag citerar mammas anteckningar ur minnet/:
We the willing
led by the unknown
are doing the impossible
for the ungrateful.
We have done so much
for so long
with so little.
We are now qualified
to do anything
with nothing.
Så jag står upp, och jag bygger. Det är så det måste vara.
Mungu ibariki Afrika.
onsdag 1 december 2010
Pepparkakshus
Ögonen landar på en liten notis med bild högst upp på sidan i morgondagens tidning. Bilden visar ett träd som står på stadiga fötter, med trädkoja i klykan. Grenarna är bruna, lite grova, spretiga. Intill står två småträd, som på tillväxt.
Alltihop är gjort av pepparkaksdeg och är ett bidrag till Arkitekturmuseets pepparkakshusutställning, förkunnar notistexten. Temat för årets utställning är "Jag är hemma nu" om att vara hemmastadd eller rotlös.
Jag tänker på jular när ljusen vek sig i värmen och pepparkakshusen säckade ihop av fukten. Pepparkakshuset som jag minns allra mest var det som låg i en hög efter ett par timmar i vårt vardagsrum i Musume. Det kan ha varit 1975.
De mjuka ruinerna av pepparkakshuset smakade kryddigt och gott. Pappa var besviken, han hade slitit med det där huset och bränt sig på sockret när han skulle sätta ihop det och vi fick inte vara med, men Mamma sa att vi fick äta upp det. Hon har alltid varit väldigt praktisk.
Året efter bodde vi plötsligt i Småland och det var Fem myror är fler än fyra elefanter på tv och man fick öppna luckor i julkalendern och jag tror att det var snö ute också. Det var konstigt. Men trevligt det också, för all del.
Alltihop är gjort av pepparkaksdeg och är ett bidrag till Arkitekturmuseets pepparkakshusutställning, förkunnar notistexten. Temat för årets utställning är "Jag är hemma nu" om att vara hemmastadd eller rotlös.
Jag tänker på jular när ljusen vek sig i värmen och pepparkakshusen säckade ihop av fukten. Pepparkakshuset som jag minns allra mest var det som låg i en hög efter ett par timmar i vårt vardagsrum i Musume. Det kan ha varit 1975.
De mjuka ruinerna av pepparkakshuset smakade kryddigt och gott. Pappa var besviken, han hade slitit med det där huset och bränt sig på sockret när han skulle sätta ihop det och vi fick inte vara med, men Mamma sa att vi fick äta upp det. Hon har alltid varit väldigt praktisk.
Året efter bodde vi plötsligt i Småland och det var Fem myror är fler än fyra elefanter på tv och man fick öppna luckor i julkalendern och jag tror att det var snö ute också. Det var konstigt. Men trevligt det också, för all del.
lördag 27 november 2010
Advent
Jag täcker botten på adventssljusstaken med snäckorna från Zanzibar och gråter av längtan, den där som jag alltid bär med mig och som bubblar upp ibland. Plötsligt känner jag mig väldigt långt hemifrån.
måndag 18 oktober 2010
Bokstäver
Här sitter jag, omgiven av bokstäver. De har något magiskt över sig, fångar ständigt mitt intresse och är en säker källa till harmoni. Varför vet jag inte riktigt. Bara att det är så.
Det första ordet jag lärde mig läsa var is. Jag minns hur jag satt i mammas knä i det rum som hon hade inrett till skolsal för mina två äldre syskon, som var i skolåldern. Mamma var småskollärare, medföljande missionärshustru och ville inte skicka oss till intenatskola i stan innan vi hade fyllt tio år. Det blev hemundervisning för mina båda syskon i det varma rummet. Och jag fick ju uppmärksamhet för visat intresse, så jag hakade på.
Svetten klibbade mot baksidan av låren när jag sorterade lapparna med bokstäverna på i den gröna lådan med ett fack för varje. Stora och små. Jag tittade i läseboken om Li och Lo och ljudade iiiiii-ssss. På bilden var det ett vackert vinterlandskap med massor av snö. Li och Lo var ordentligt påpälsade med mössor, jackor, vantar och halsduk och gick på en stor driva.
Det där fattade jag inte riktigt. För mig var is små fyrkantiga bitar som man fick i saften ibland. Om man nu fick saft någon gång.
Det första ordet jag lärde mig läsa var is. Jag minns hur jag satt i mammas knä i det rum som hon hade inrett till skolsal för mina två äldre syskon, som var i skolåldern. Mamma var småskollärare, medföljande missionärshustru och ville inte skicka oss till intenatskola i stan innan vi hade fyllt tio år. Det blev hemundervisning för mina båda syskon i det varma rummet. Och jag fick ju uppmärksamhet för visat intresse, så jag hakade på.
Svetten klibbade mot baksidan av låren när jag sorterade lapparna med bokstäverna på i den gröna lådan med ett fack för varje. Stora och små. Jag tittade i läseboken om Li och Lo och ljudade iiiiii-ssss. På bilden var det ett vackert vinterlandskap med massor av snö. Li och Lo var ordentligt påpälsade med mössor, jackor, vantar och halsduk och gick på en stor driva.
Det där fattade jag inte riktigt. För mig var is små fyrkantiga bitar som man fick i saften ibland. Om man nu fick saft någon gång.
fredag 24 september 2010
Bilder
B frågar hur jag såg ut när jag var ung. I en banankartong bland bilder från mitt och K:s bröllop för en evighet sedan, kuvert med foton på barnen när de var små, ett par dyrbara magasin med diabilder där jag står i dammet vid infartsskylten till Musume, frukost vid Mandavu Dam och andra brottstycken ur min historia finns en bild när jag sitter på en gunga. Den tänker jag på och den letar jag efter. Jag hittar den inte, men väl en nästan identisk. Jag är i 20-årsåldern, har klänning och rödbrunt hår och ser glad ut. Jag gillar den bilden.
Längst ner i banankartongen ligger ett vitt kuvert med en kartongbit fastklistrad på baksidan för att göra det stadigare. I kuvertet finns ett svartvitt porträttfotografi av mig. Jag minns när det togs, av Morfar i hans ateljé 1975. Jag tittar rakt in i kameran, mycket allvarsamt, lite avvaktande, och har ett sorgset drag runt munnen. Fotografiet kan vara taget en av de första dagarna efter att vi hade kommit till Sverige, lagom till snösmältning och tussilago i dikeskanterna.
Det var kallt i ateljén och jag har ytterkläder på mig: en grön rock med brunt, luddigt foder och blanka mässingsknappar. Det syns ju inte på bilden, men jag minns det så väl. Där satt jag, i en främmande värld som alla omkring mig kallade hemma. Jag hade inte alls kommit hem, jag hade kommit bort. Jag förstod vad människorna sade, men sällan vad de menade, och jag saknade Chico. Min katt. Det var dåligt med katter i Sverige. Allt det där syns på bilden.
Bilden följde med oss tillbaka till Zimbabwe - som fortfarande var Rhodesia - när sommaren var slut i Sverige. Mindre än ett år senare var vi tvungna att lämna landet. Kriget pågick och kom närmare. Jag minns att jag hörde de vuxna prata om att vägen till stan kunde vara minerad. Jag visste inte vad det betydde och jag minns inte om jag frågade, men efteråt har jag fått berättat för mig att Pappa ville stanna kvar och avsluta skolterminen för att eleverna i hans avgångsklass skulle få examen och att Mamma sade: "Då tar jag barnen och åker." Det gjorde hon också. Vi flög via Johannesburg till Sverige. Det var en lång resa.
Kort efteråt kom rektorn vid Musume Secondary School, där Pappa undervisade, och bad honom att resa. Som den ende vite mannen kvar i området försatte han både sig själv och andra i fara, menade rektorn. Säkert hade han rätt. Pappa hade en och en halv timme på sig att packa innan han måste åka till stan för att ta första bästa flyg ut ur landet. Han packade en väska åt sig, och i en stor plåtkoffert lade han ner saker som låg närmast och kändes viktiga just då. Mammas symaskin, en hel trave flätade korgar och lite annat. Kofferten ställde han i ett förråd.
Senare fick vi veta att timmarna efter att han hade lämnat vårt hus kom två vita poliser och frågade efter honom. De hade med sig en inkallelseorder till de vitas armé. Nåväl, han hann i väg. Kriget fortsatte i fyra år, vi bodde i Sverige och sedan i Tanzania. 1980 förklarades Zimbabwe fritt, folk jublade under Robert Mugabe och vi bilade från Tanzania genom Zambia för att hälsa på. Våra saker hade skingrats, andra människor bodde i vårt hus och Chico huserade hos grannen. Plåtkofferten var det ingen som visste något om, om den ens kom på tal. Jag minns inte.
1992 ringde någon från Arlanda till Kyrkans hus i Uppsala och frågade efter Pappa. Han jobbade där då. "Vi har en stor kista med korgar som har kommit till dig", sade de. Han begrep ingenting, men åkte till Arlanda för att hämta den. Jo, någon hade hittat den till slut och skickat den till Sverige. Mycket riktigt, i plåtkistan fanns en hel massa korgar, Mammas begagnade Singer-symaskin, lite teckningar som vi hade ritat för länge, länge sedan - och det svartvita fotografiet från Morfars ateljé.
Bilder berättar så mycket.
Längst ner i banankartongen ligger ett vitt kuvert med en kartongbit fastklistrad på baksidan för att göra det stadigare. I kuvertet finns ett svartvitt porträttfotografi av mig. Jag minns när det togs, av Morfar i hans ateljé 1975. Jag tittar rakt in i kameran, mycket allvarsamt, lite avvaktande, och har ett sorgset drag runt munnen. Fotografiet kan vara taget en av de första dagarna efter att vi hade kommit till Sverige, lagom till snösmältning och tussilago i dikeskanterna.
Det var kallt i ateljén och jag har ytterkläder på mig: en grön rock med brunt, luddigt foder och blanka mässingsknappar. Det syns ju inte på bilden, men jag minns det så väl. Där satt jag, i en främmande värld som alla omkring mig kallade hemma. Jag hade inte alls kommit hem, jag hade kommit bort. Jag förstod vad människorna sade, men sällan vad de menade, och jag saknade Chico. Min katt. Det var dåligt med katter i Sverige. Allt det där syns på bilden.
Bilden följde med oss tillbaka till Zimbabwe - som fortfarande var Rhodesia - när sommaren var slut i Sverige. Mindre än ett år senare var vi tvungna att lämna landet. Kriget pågick och kom närmare. Jag minns att jag hörde de vuxna prata om att vägen till stan kunde vara minerad. Jag visste inte vad det betydde och jag minns inte om jag frågade, men efteråt har jag fått berättat för mig att Pappa ville stanna kvar och avsluta skolterminen för att eleverna i hans avgångsklass skulle få examen och att Mamma sade: "Då tar jag barnen och åker." Det gjorde hon också. Vi flög via Johannesburg till Sverige. Det var en lång resa.
Kort efteråt kom rektorn vid Musume Secondary School, där Pappa undervisade, och bad honom att resa. Som den ende vite mannen kvar i området försatte han både sig själv och andra i fara, menade rektorn. Säkert hade han rätt. Pappa hade en och en halv timme på sig att packa innan han måste åka till stan för att ta första bästa flyg ut ur landet. Han packade en väska åt sig, och i en stor plåtkoffert lade han ner saker som låg närmast och kändes viktiga just då. Mammas symaskin, en hel trave flätade korgar och lite annat. Kofferten ställde han i ett förråd.
Senare fick vi veta att timmarna efter att han hade lämnat vårt hus kom två vita poliser och frågade efter honom. De hade med sig en inkallelseorder till de vitas armé. Nåväl, han hann i väg. Kriget fortsatte i fyra år, vi bodde i Sverige och sedan i Tanzania. 1980 förklarades Zimbabwe fritt, folk jublade under Robert Mugabe och vi bilade från Tanzania genom Zambia för att hälsa på. Våra saker hade skingrats, andra människor bodde i vårt hus och Chico huserade hos grannen. Plåtkofferten var det ingen som visste något om, om den ens kom på tal. Jag minns inte.
1992 ringde någon från Arlanda till Kyrkans hus i Uppsala och frågade efter Pappa. Han jobbade där då. "Vi har en stor kista med korgar som har kommit till dig", sade de. Han begrep ingenting, men åkte till Arlanda för att hämta den. Jo, någon hade hittat den till slut och skickat den till Sverige. Mycket riktigt, i plåtkistan fanns en hel massa korgar, Mammas begagnade Singer-symaskin, lite teckningar som vi hade ritat för länge, länge sedan - och det svartvita fotografiet från Morfars ateljé.
Bilder berättar så mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
