Bilder

På Facebook har folk lagt upp bilder från min gamla skola, den vid foten av Ulugurubergen. En del av bilderna är gamla, lite gulnade och vikta, från tiden när jag gick där och daggen glittrade i gräset när vi hade idrott på morgnarna, innan hettan satte in. En del av bilderna är ännu äldre, från före min tid. Och andra är ganska nytagna.

På bilderna är det barn i olika färger som äter matsäck under träden eller i pergolan med palmbladstaket, som leker och har lektioner och skolavslutning. Jag finns med på en del. I mitt minne dyker de andra upp: Pascale från Schweiz, Julie från England, Tanya från Sydafrika, Rakesh från Pakistan, Genevieve från Kanada, Miriam, Arnold och Ingeborg från Holland, Irfan från Indien, Katrine och Kristian från Danmark, Tandi och Nada från Zambia, grabbarna van der Laak som hade en holländsk pappa och tanzanisk mamma. En del av dem håller jag fortfarande kontakten med. Det gav oss vida utblickar och inblickar i världen att leka och arbeta tillsammans i den skolan.

Vi lärde oss så mycket av varandra. Man gör det, när alla kommer från olika håll och kan olika saker. Det är när alla ska vara likadana, när alla ska passa i samma mall, som världen står stilla. Olikheterna och öppenheten för dem får jorden att gå runt och människor att utvecklas.

Lekar

Kollegan K berättar om ett besök på hennes barns gamla skolgård. "Där fick man inte vara", "Så fick man inte göra", mindes de snart vuxna barnen. Hon reflekterar lite kring att det är vad de minns allra först av sin vardagsmiljö som barn.

Och jag tänker på hur vi hade det, vi som växte upp i Afrika i stället. Hur kul det var, hur fria vi var. Vi gick till floden och badade, åkte kana i forsen och simmade mot strömmen nedanför vattenfallet, klättrade i träd och på klippor, letade efter ödlor och kameleonter och jagade varandra så dammet rök på sandplanen framför skolan och skolhemmet i Kidugala. Det var en enda lång byggnad, med veranda med plåttak som regnet smattrade mot under regntiden. När pumpen var sönder eller det inte fanns diesel att driva den med, fick vi duscha i vatten från stuprännan. Vi plockade fikon och mullbär och mikusu, och åt när vi var hungriga. Mamma sa att enda skillnaden mellan vita och svarta barn är att svarta barn har vita handflator och fotsulor, och på vita barn är det tvärtom.

I våra liv fanns andra sorger. Vi bodde långt från våra föräldrar, på internat, och vägarna var dåliga. Det var svårt för många. På skolhemmet fanns husmor, i en liten lägenhet mellan skolhemmet och skolan bodde en av lärarna, och vi barn delade rum med varandra. Två och två, tre och tre eller fyra och fyra, hur det föll sig och efter vilka som passade ihop någorlunda i ålder och temperament. Vi satt i samma båt på något sätt. Men begränsningar är inte vad jag minns i första hand. Inte på det viset. Vi fick hållas, och vi lärde oss att klara oss själva. Ingen daltade med oss.

Sverige visste vi inte så mycket om. Det var så avlägset och själv blev jag alltid förvirrad av att det kallades "hemma". Än i dag säger jag inte att jag kom "hem" när jag kom till Sverige. Det gjorde jag aldrig. Jag kom bort. Bort från de fria lekarna, frukterna, växlandet mellan olika språk. Jag var frustrerad över att jag förväntades lära mig allting för att passa in i den nya världen, men ingen ville lära sig något på djupet av mig. Bara lite på ytan, så där, inte verkligen lyssna till mina erfarenheter och kunskaper som jag så gärna ville dela med mig av. Jag ville att vi skulle lära av varandra, precis som jag var van vid att man gjorde. Det vill jag fortfarande.

Konstigt nog har jag ingen känsla av att jag någonsin kom bort när jag kom till Tanzania.

Leva i mörkret

Chauffören i minibussen passar på att fråga lite extra när han märker att jag kan swahili. Vi har just svängt ut från Bahari Beach Hotel och är på väg in till Dar es Salaam. Vägen är dammig och minibussen avgick när den var full. Mannen som kör vänder sig till mig.
- När wazungu (vita människor) kommer hit då lägger de sig i solen på stranden. Nästa dag är skinnet rött och de får feber. Varför gör de så?

Jag förklarar. I vårt land blir det mörkt redan tidigt på eftermiddagen när det är vinter, wakati wa baridi. Det är kallt och svart, i flera månader. Ibland ser vi inte solen alls på veckor. Det är mörkt när vi går till jobbet, mörkt när vi går hem, mörkt när barnen går till skolan.

Chauffören tittar misstroget på mig. Sedan skrattar han. Hans tänder lyser vita.
- Du hittar på, säger han. Ingen människa kan leva så.
Det har han ju rätt i.
- Det är sant, säger jag. Varför tror du att vi kommer hit?

Jag har en egen måne

Min kropp är tung av sömn och dagens åkande i bilen. Jag vaknar till och känner doften av gummimatta, sätter mig upp och mitt blonda hår klibbar av svett. Kinden är rutig efter att ha vilat mot mönstret på golvet mellan framsätena i Volkswagen-bussen. Motorn knattrar så där som Volkswagenbussmotorer gör. Mamma och Pappa pratar lågt, det är natt. Det fläktar ljummet. Syrsorna tirrar.

Beitbridge, 1974 eller -75. Vi åker mot det lilla vita huset vid gränsen, på bron i ingenmansland, över den stora floden Limpopo. Namnet är magiskt. Fullmånen glittrar i vattenytan.
När jag hör Simon & Garfunkels Bridge over troubled water är jag där. Varje gång.

Sail on Silver Girl
Your time has come to shine

Och tänk, samma måne skiner över Lillfjärden i lilla Hudiksvall.

Juleljus

Stans lucia och tärnor kommer till jobbet. Personal, pensionerade medarbetare, vikarier, egna och ihoplånade barn samlas för att fika lite. Lampor släcks på redaktionen och någon verkar ha stängt av telefonerna, för det blir tyst och stilla. Mellansonen sätter sig i mitt knä, jag snusar lite i hans hår och han känns nära.

Sex tärnor med en lucia i spetsen skrider in och sjunger de vanliga sångerna. De sjunger bra, rena toner och fina stämmor och när de kommer till Nu tändas tusen juleljus är jag tillbaka i vardagsrummet i Musume. Där hamnar jag alltid när jag hör den.

I Musume hade vi julkrubban i öppna spisen. Det var liksom ingen vits att elda den varmaste tiden på året. Brasa tände vi ibland, i juni eller så när gutin (å, hur stavas det? Det är shona och betyder sånt där väder som man tänder brasor i, ungefär; kyligt, rått och dimmigt) satte in. I den varma fukten kring jul säckade pepparkakshuset ihop efter ett par timmar och ljusen kroknade. Julgranen var en acacia, pyntad med det vi hade och med knäck i flätade korgar som hängde från grenarna och den avsågade stammen i en stor plåtburk.

När jag gick upp på natten för att dricka vatten sken månen ner genom skorstenen, rakt på krubban.

Självständighet

Äntligen läser jag Lennart Hagerfors Längta hem. Den har stått i bokhyllan i åratal och jag känner igen så mycket i den. Många tankar som jag själv inte riktigt har formulerat, formulerar han åt mig.

Jag var nio eller tio år när vi bodde i en av lärarbostäderna till den secondary school där mamma och pappa jobbade. Det var en knapp mil från Morogoro i Tanzania, vid foten av Ulugurubergen, och på andra sidan Morogoro gick jag i skolan. Vi var några barn från området som skulle dit varje dag, och våra föräldrar turades om att skjutsa och hämta oss. När Kristian och Maria åkte till Danmark på home leave var det bara Katrine och jag kvar som skulle till skolan, men då var det så fiffigt att det var nån farbror som skulle till stan varje dag och vi kunde åka med honom till en Caltex-mack, där vi sedan skulle hämtas upp av någons mamma för att åka sista biten till skolan.

Någonstans i det här arrangemanget fanns en känsla av att vara utlämnad till människor jag inte kände. Den känslan har jag haft många gånger.

Det låg fortfarande dagg i gräset när vi blev avsläppta vid macken, två vita småflickor och jag var äldst. Ingen mamma kom för att hämta oss, vi lekte lite och jag förstod att tiden gick och att något måste vara fel. Jag hittade till skolan, men det var flera kilometer dit. Katrine var för liten för att gå hela vägen och det kändes inte tryggt. Telefon fanns inte, skolan hade ingen och inte vi heller.

Jag visste bara att vi måste till skolan, annars skulle de bli oroliga för oss där. Vi gick till parkeringsplatsen bredvid macken och jag förklarade hur det låg till för en vit man som just höll på att låsa upp sin bil. Han visste inte var skolan låg och verkade tveksam, men gick med på att skjutsa oss dit. Vi hittade ju, så vi sa hur han skulle köra och när vi kom fram blev jag förvånad. Rektorn hade skickat en annan mamma för att hämta oss och alla hade blivit jätteoroliga när vi inte var kvar på macken.

Det föll mig aldrig in att någon annan än jag skulle styra upp situationen.

Och så är det, på ont och på gott, för mig: Jag tror att jag alltid måste klara mig själv. Och jag vet att jag kan det. Men någonstans i hjärtat hugger det, för i den kaxigheten ligger också en sorglig brist på tillit.

Höst

Höstens tid är längtans tid. När träden sprakar rött, orange och gult i den klara, kyliga luften mot himlen, då ser jag jakarandablommornas intensivt blå mot trädens mörka stammar framför mig. Översållade med blommor står de där, jakarandaträden, när allting annat runtomkring är torrt och förbränt efter månader av torka. Hemma i Afrika blommar de, just nu, och svalorna är där.