Höst

Höstens tid är längtans tid. När träden sprakar rött, orange och gult i den klara, kyliga luften mot himlen, då ser jag jakarandablommornas intensivt blå mot trädens mörka stammar framför mig. Översållade med blommor står de där, jakarandaträden, när allting annat runtomkring är torrt och förbränt efter månader av torka. Hemma i Afrika blommar de, just nu, och svalorna är där.

Gemenskap

Missionärsbarnet H hittar mig på Facebook och vi chattar lite. Vi har träffats en gång för en massa år sedan, när jag var ordförande i föreningen Cosmo (Children of Swedish Missionaries Overseas) och vi ordnade träffar för vuxna missionärsbarn en gång om året.
På missionärsbarns vis blir vi snabbt personliga, H och jag. Han berättar om rotlöshet och flyttar, om att vilja slå ner bopålarna hårt någonstans men så blir det dags att flytta igen och då vill han bli kvar och så ... nähä ...
Jag känner så väl igen mig.
Men jag känner också att jag själv har landat på något sätt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, kanske är det bara tiden som har gått, kanske har jag mognat. Kanske har jag sett åren gå i cirklar i stället för som linjer tillräckligt många gånger för att bli lugn.

Stigfinnare

Mannen och jag går åt varsitt håll och jag gör som jag alltid har gjort: hittar nya vägar. Det är jag bra på, och fullständigt orädd.

Plötsligt inser jag att det inte finns en tidpunkt i livet från vilken allting bara rullar på. Det kommer alltid att dyka upp nya saker att ta tag i. Men man kan nå en mognad och ett lugn, där man kan glädjas över det som finns att vara glad över. I det kan man hämta kraft att ta tag i resten.

Har alla andra redan kommit på det här?

Southbound again

Äntligen börjar planerna ta form. När snön har droppat från taken efter vintern som kommer, då åker vi sönerna och jag. Det är Resan till Tanzania vi ska göra - den som jag har drömt om och längtat efter och väntat på att de ska bli tillräckligt stora för att förstå och kunna minnas.

Southbound again
don't know if I'm going or leaving home
(Dire Straits, Southbound again)

---

Southbound again
I know I'm leaving (for) home.

!

Jag steker bacon till lunch. Det blir knaprigt, precis som jag vill ha det, och jag låter flottet rinna av på hushållspappaer på en assiett. Smakar en bit - och just så smakar det ju! Flygmyror.

Flygmyror

Plötsligt och från ingenstans grips jag av en stor längtan efter flygmyror. Den nötaktiga smaken, salta och knapriga, termiterna stekta i sitt eget fett.

Det var alltid pappa som upptäckte dem. Sena kvällar, alldeles i början av regntiden tror jag att det var, svärmade de runt lamporna på verandan och gatlyktan vid grannarnas utfart. Vi hällde vatten i bunkar och plockade myrorna från marken och väggarna, eller tog dem direkt ur luften när de flög.
Vattnet i bunkarna klibbade fast vid deras vingar så att de inte kunde smita och det fräste när vi hällde dem i stekpannan.

Till Paris

Direkt när jag kommer upp med rulltrappan och stiger ut i den stora hallen efter biljettkontrollen känner jag att jag är i mitt rätta element.

Utanför panoramafönstren är himlen blå och flygplanen står parkerade vid gaterna, på rad i en vid båge. SAS, KLM, Air France, Icelandair, Thai ... Luften omkring mig surrar av franska, tyska, engelska och språk jag inte förstår.

Alla kommer från olika håll i världen och alla är på resa. Det här är jag. Jag är ett irrbloss i världen.