Till Paris

Direkt när jag kommer upp med rulltrappan och stiger ut i den stora hallen efter biljettkontrollen känner jag att jag är i mitt rätta element.

Utanför panoramafönstren är himlen blå och flygplanen står parkerade vid gaterna, på rad i en vid båge. SAS, KLM, Air France, Icelandair, Thai ... Luften omkring mig surrar av franska, tyska, engelska och språk jag inte förstår.

Alla kommer från olika håll i världen och alla är på resa. Det här är jag. Jag är ett irrbloss i världen.

Stekta bananer

I fjällstugan hittar jag för många bananer i skafferiet. Jag brukar göra banankaka när det blir så där, men nu kommer jag att tänka på stekta bananer och skickar ett sms till Mannen som är och handlar. Köp glass, ber jag.
Egentligen ska det vara vaniljsås, men nu får det duga med sojaglass. Jag tål inte mjölk och det är inte värt konsekvenserna att fuska just nu.

Jag skalar bananerna, delar dem på längden och steker dem i smör. Strör över farinsocker och kanel och tänker på de stora, ljusa sockermyrorna som alltid vimsade omkring så fort det fanns socker i närheten och hur det kittlades när de sprang över ens hud. Sockret och kanelen smälter ihop till en knäckig massa i stekpannan. Bananerna blir precis lagom mjuka och jag serverar. Barnen är skeptiska först. Sen ber de om mer.

- Helst ska det vara ndizi sukari, säger jag. Det är de små söta bananerna. Men malindi går också bra.

Det är gott. Men jag längtar efter varmt mörker, syrsornas tirrande och den svala brisen efter dagens hetta. Utanför stugan, där bananerna bara är bananer utan några namn, är det snö, kväll och två minusgrader.

Internat

- När jag var lika gammal som du bodde jag på internat 50 mil från mina föräldrar. Och det hade jag gjort i nästan tre år, säger jag till min äldste som en dag.
Han är 13 år.
- Vadå, säger han. Bodde du inte hemma? Hur kunde mormor och morfar låta dig göra det? Är dom inte riktigt kloka?
- Nej, säger jag.
Jag har inget annat svar.

Ändå tror jag att andra for mer illa än vad jag gjorde av att bo på internat. Jag har sett det. För mig var det annat som var värre - flyttarna och separationerna har varit det stora för mig - men någonstans har det nog ändå gett mig en skev bild av familjeliv.

Jag försöker handskas med det genom att inte utsätta mina egna barn för samma sak.

När jag var lika gammal som min mellanson är nu, var det en månad kvar tills jag skulle börja på internatskolan. Han är nio och ett halvt år. Det är ofattbart.

Historier

Barnen lyssnar till mina historier. Jag vill dela med mig till dem och berättar när minnena dyker upp, ofta vid matbordet. Mest skrattar de åt den om markattan och coca colan.

Vi var på semester någonstans, kanske i Richard's Bay eller Beira. Jag minns att vi var samlade runt ett bord under ett stort träd, mamma, pappa, min syster, bror och jag, och skulle äta. Rätt som det var kom en markatta gående på alla fyra längs en av grenarna på trädet. Den tittade på oss medan den gick. Hukade lite, som en katt som smyger. Ögonen var gula, stora, i det svarta ansiktet. Svansen var lång och hängde rakt ner.
Och så, kvickt som sjutton, var apan nere från grenen, skuttade över den sandiga marken, ryckte till sig en flaska coca cola från vårt bord och flydde. I den relativa säkerheten uppe i trädet höll den flaskan med båda händerna och halsade - drack och drack och drack.
När flaskan var tom släppte apan taget. Sen satt den på grenen, hopsjunken. Och hickade så att den hoppade. Hick. Hick. Hick. Och så - psssssch - kom all colan forsande ut genom näsborrarna.

Växlingar

I brytpunkten mellan vinter och vår tänker jag på att jag tycker om årstidernas växlingar i Sverige. Det är något med förändringen som gör mig upprymd, som ger mig energi. Det droppar från taken, vägbanorna glänser och det plaskar när bilarna kör förbi på våt asfalt. Ja, när vinter går mot vår, alltså.
Och jag har mina ritualer: Nu är det snart dags att måla tånaglarna.
Så tänker jag på att just årstiderna är det enda jag kan minnas att jag någonsin saknade under åren i Zimbabwe och Tanzania. Och godis.
Det är klart, jag visste ju inte så mycket om Sverige.
Men saknaden har alltid varit omvänd: Längtan efter Afrika så mycket större i Sverige, än tvärtom.

Bilder

Jag har Organiserat Källaren. Under locket till kartongen som det står FOTO på finns kuvert med bilder från tiden innan vi fick barn, mina systerdöttrar när de var små, Mannens lumparkompisar, jag som gungar med ett stort leende i den blå klänningen och vita tygskor. Och så finns det diabilder.
Vi riggar projektorn och den vita duken i vardagsrummet. Bland bilder från Mannens skidresa till Alperna, ratade bilder från Tanzaniaresan och bröllopsresan finns en skatt: nästan ett helt magasin med bilder från 1972-74.
På den första står jag, i kort klänning, blond och lite knubbig, under skylten vid infarten till Musume. Jag är kanske två eller tre år. Det är torrtid omkring mig, gräset är kort och bränt av solen, och i bakgrunden till höger skymtar den ljusgula kyrkan.
Sedan finns bilder på oss utanför vårt hus, på vashandiri (församlingens kvinnogrupp) på vår veranda, på mig och Chico, Anna och Irene, Staffan och Nicholas och oss när vi badar i poolen. Pappa ser ut som en pojkspoling och jag räknar efter: han måste vara 34 eller 35, yngre än vad jag är nu. Tänk, ge sig i väg till Afrika med tre barn!
Jag känner igen alltihop. Jakarandaträdet har blad som skuggar marken.

Sverigeminnen

Den lilla gatstumpen upp mot torget som inte verkar ha något namn var avspärrad i natt när jag gick hem. Jag undrade lite varför: snön var prydligt bortplogad, och det är bara ett enda kvarter utanför några bostadshus. I eftermiddags kände jag doften av nysågat, färskt träd och förstod varför. På marken låg avsågade grenar från lönnarna som sprakade i höstas.

I doften hittade jag tillbaka till vår och cykeltur nedför en långlång backe, förbi ladugården, mellan ängarna och uppför kullen till blåsippsstället. Där fanns den doften, den av färskt träd. När jag var sju år och krafsade bland löven efter blåsipporna var den runt omkring mig.

Det är ett av de få barndomsminnen jag har från Sverige.