- Smultron är nog något som väcker minnen hos alla, säger B när jag berättar om de späda plantorna i min rabatt.
Jag gick längs grusvägen, från Frö och bort mot Ogestad för några kvällar sedan. Jag hade en spade och en pappkasse med några små krukor med mig. Vid Smultronvägen svängde jag in, valde några plantor som kändes rätt och grävde upp dem.
Smultronen därifrån känns välbekanta. På gångavstånd från vägen där de växte finns huset i allén där jag firade min ettårsdag (har jag sett på film), stranden där jag lärde mig gå (har jag inte sett på film, men hört berättas om många gånger), sjön där jag lärde mig att simma (det minns jag), vägen till lekskolan i Hallingeberg och min första skola. Platserna lämnade jag när vi åkte till Tanzania första gången och sedan har jag inte bott där mer, men återvänt med ojämna mellanrum.
Jag planterar smultronen i ett sandigt hörn av min rabatt i Hudiksvall och hoppas att de tar sig.
B finner sig. Kanske hör han tankarna som svischar genom mitt huvud. Han säger det högt, innan jag hinner:
- Fast dina minnen av smultron ser nog inte ut som andras.
Nej, det gör de nog inte. De första smultron jag minns växte på andra sidan ett staket i Johannesburg. Jag var fem år och på väg till Sverige, och vi stannade till hos Berglunds. Hur länge vi var där vet jag inte, några dagar kanske. Vi badade i en pool och jag hade jättekul. Vi åkte skridskor i en inomhusrink. Det var svårt och jag fick ont i fötterna. Det var inte kul. Och plötsligt var mamma alldeles till sig över de där smultronen. Jag måste absolut komma och titta, och jag måste smaka på dem. De var så fantastiska.
Smultronen i Johannesburg var smaklösa och blaskiga. Jag fattde inte grejen.
För mig är smultron något som dök upp. Det fanns inget igenkännande i upplevelsen av doften och smaken av de små röda bären, ingen speciell känsla att hitta dem. Det var inte alls som med mango. Mango har funnits sedan tiden innan jag kunde minnas. Kanske är det det som gör hela skillnaden.
onsdag 27 april 2011
tisdag 29 mars 2011
Ett år senare
Jag tänker tillbaka ett år.
Precis då åkte vi i Land Rovern genom kvällen, förbi träsken där grodorna sjöng och där syrsorna spelade, från Kilimanjaro Airport till Arusha.
Resan hade precis börjat. Jag var så lycklig och så lugn. Och jag är så lycklig nu att vi åkte. Det är oförglömligt, för mig och mina grabbar.
Reseberättelsen finns här:
http://smultron-mimosa.blogspot.com/2010/07/reasn-there-and-back-again.html
Precis då åkte vi i Land Rovern genom kvällen, förbi träsken där grodorna sjöng och där syrsorna spelade, från Kilimanjaro Airport till Arusha.
Resan hade precis börjat. Jag var så lycklig och så lugn. Och jag är så lycklig nu att vi åkte. Det är oförglömligt, för mig och mina grabbar.
Reseberättelsen finns här:
http://smultron-mimosa.blogspot.com/2010/07/reasn-there-and-back-again.html
måndag 28 februari 2011
Solen
Det är vårvinter.
Skillnaden känns mellan skugga och sol när jag är ute och går. Asfalten glänser våt, snödrivorna börjar se skamsna ut och världen doftar svagt igen. Det plaskar när bilarna kör förbi.
Jag gör som svenskarna. Ställer mig och blundar, med ansiktet mot solen.
Och så tänker jag på hur det var när jag gick i första klass i Odensvi skola. Vi hade teckning och alla ritade solen i ett hörn av papperet. Som en kvartscirkel. Gul. En del ritade dit strålar också, av varierande längd. Det var så solen såg ut. Det var så man skulle rita. Det var liksom en tyst överenskommelse, och om man gjorde på något annat sätt fick man förklara sig.
Jag tyckte att det var konstigt. För mig var solen inte liten och inte gul. Den var stor och het, glödande, och tog mycket plats mitt på papperet. Den var orange eller röd.
Jag minns inte hur jag gjorde. Kanske anpassade jag mig och ritade en gul sol uppe i hörnet, jag också, bara för att det var enklast så. Men det var inte min bild av solen.
Det är det fortfarande inte.
Jag vet ju att jag inte kan vänta mig den orangefärgade eller röda solen i Sverige. Den finns inte här. Den sol som finns här är den bleka, gula, som man vänder ansiktet mot. Den som värmer en del av året och som man längtar efter, som man längtar efter regnets svalka där den röda solen finns.
Skillnaden känns mellan skugga och sol när jag är ute och går. Asfalten glänser våt, snödrivorna börjar se skamsna ut och världen doftar svagt igen. Det plaskar när bilarna kör förbi.
Jag gör som svenskarna. Ställer mig och blundar, med ansiktet mot solen.
Och så tänker jag på hur det var när jag gick i första klass i Odensvi skola. Vi hade teckning och alla ritade solen i ett hörn av papperet. Som en kvartscirkel. Gul. En del ritade dit strålar också, av varierande längd. Det var så solen såg ut. Det var så man skulle rita. Det var liksom en tyst överenskommelse, och om man gjorde på något annat sätt fick man förklara sig.
Jag tyckte att det var konstigt. För mig var solen inte liten och inte gul. Den var stor och het, glödande, och tog mycket plats mitt på papperet. Den var orange eller röd.
Jag minns inte hur jag gjorde. Kanske anpassade jag mig och ritade en gul sol uppe i hörnet, jag också, bara för att det var enklast så. Men det var inte min bild av solen.
Det är det fortfarande inte.
Jag vet ju att jag inte kan vänta mig den orangefärgade eller röda solen i Sverige. Den finns inte här. Den sol som finns här är den bleka, gula, som man vänder ansiktet mot. Den som värmer en del av året och som man längtar efter, som man längtar efter regnets svalka där den röda solen finns.
måndag 14 februari 2011
Bilder av Afrika
En skolklass, årskurs sex, hamnar på första sidan i lokaltidningen. De har arrangerat ett disko, och pengarna de fick in har de skänkt till någon organisation som ska bygga en vattenpump i en by i Afrika. Det ville barnen gärna göra, för de har lärt sig att alla inte har det lika bra som vi i Sverige, står det i artikeln på insidan.
På stora bilden på förstasidan står ett gäng elever och pekar på Afrika på en karta. Någons hand pekar nånstans mot Sudan, någons mot Kongo-Kinshasa, någons mot Uganda, någons mot Malawi, någons mot Kenya. Ja, "Afrika".
Det är väldigt luddigt. Man får inte ens veta vilket land pengarna ska gå till, bara detta svepande, anonyma "Afrika". Ungarna har förmodligen ingen aning, och reportern verkar inte ha frågat. I vilket fall nämns inget om det i texten. Hela grejen är att en sexa i en svensk skola har gett ett litet bidrag till en by långt borta som de inte vet ett smack om, pengar som de annars skulle ha gjort nåt kul för själva. De, som redan har mat och kläder och får gå i skolan, gör ingen uppoffring. De delar med sig några smulor och tror att de gör något stort.
Och visst är det bra. Smulor är ändå smulor. Vattenpumpen kommer alldeles säkert att göra stor skillnad för många människor, oavsett var den hamnar. Och eleverna i den svenska skolklassen får ett litet, om än luddigt, perspektiv. Någon av dem kanske tänker vidare, nu eller senare i livet.
Men det förstärker den evinnerliga bilden av Afrika som befolkat av nödlidande, fattiga svarta som behöver vår hjälp. Och vi gör Något Fint när vi skickar lite pengar.
Men Afrika är så mycket mer än så, vill jag skrika. Det är öknar och regnskog och savann med gnuer och zebror på. Det är berg och kratrar och ändlösa vidder. Det är stränder med silkeslen vit sand, snäckor, koraller och eremitkräftor. Det är floder och vattenfall och majsfält och böljande teodlingar. Det är kvinnor som bär barn på ryggen och vattendunkar på huvudet, som arbetar på fälten i stekande sol och stöter majsen till mjöl i stora mortlar. Varje dag. Det är småpojkar som vallar getter och kor och flickor som passar småsyskon. Det är män som sitter under träd och ägnar dagen åt att ongea (prata, mestadels strunt) och kvällarna åt att dricka öl, och många män som tar det arbete de kan få för att försörja sina fruar och barn.
Afrika är en kontinent, vill jag skrika. Varför tänker ni inte så långt? Titta på kartan och se hur stort det är, hur många länder det finns! Det är människor som bor där!
I det Afrika som jag känner kan man bygga av det man har. Det enda som behövs är att ingen kommer och river.
I det Afrika som jag känner bor människor som är stolta och nöjda, som kan och som vill och som har massor att lära oss. Det enda som behövs är att vi lyssnar, tittar och tänker.
Det Afrika jag känner är fullt av överlevare och levnadskonstnärer.
På stora bilden på förstasidan står ett gäng elever och pekar på Afrika på en karta. Någons hand pekar nånstans mot Sudan, någons mot Kongo-Kinshasa, någons mot Uganda, någons mot Malawi, någons mot Kenya. Ja, "Afrika".
Det är väldigt luddigt. Man får inte ens veta vilket land pengarna ska gå till, bara detta svepande, anonyma "Afrika". Ungarna har förmodligen ingen aning, och reportern verkar inte ha frågat. I vilket fall nämns inget om det i texten. Hela grejen är att en sexa i en svensk skola har gett ett litet bidrag till en by långt borta som de inte vet ett smack om, pengar som de annars skulle ha gjort nåt kul för själva. De, som redan har mat och kläder och får gå i skolan, gör ingen uppoffring. De delar med sig några smulor och tror att de gör något stort.
Och visst är det bra. Smulor är ändå smulor. Vattenpumpen kommer alldeles säkert att göra stor skillnad för många människor, oavsett var den hamnar. Och eleverna i den svenska skolklassen får ett litet, om än luddigt, perspektiv. Någon av dem kanske tänker vidare, nu eller senare i livet.
Men det förstärker den evinnerliga bilden av Afrika som befolkat av nödlidande, fattiga svarta som behöver vår hjälp. Och vi gör Något Fint när vi skickar lite pengar.
Men Afrika är så mycket mer än så, vill jag skrika. Det är öknar och regnskog och savann med gnuer och zebror på. Det är berg och kratrar och ändlösa vidder. Det är stränder med silkeslen vit sand, snäckor, koraller och eremitkräftor. Det är floder och vattenfall och majsfält och böljande teodlingar. Det är kvinnor som bär barn på ryggen och vattendunkar på huvudet, som arbetar på fälten i stekande sol och stöter majsen till mjöl i stora mortlar. Varje dag. Det är småpojkar som vallar getter och kor och flickor som passar småsyskon. Det är män som sitter under träd och ägnar dagen åt att ongea (prata, mestadels strunt) och kvällarna åt att dricka öl, och många män som tar det arbete de kan få för att försörja sina fruar och barn.
Afrika är en kontinent, vill jag skrika. Varför tänker ni inte så långt? Titta på kartan och se hur stort det är, hur många länder det finns! Det är människor som bor där!
I det Afrika som jag känner kan man bygga av det man har. Det enda som behövs är att ingen kommer och river.
I det Afrika som jag känner bor människor som är stolta och nöjda, som kan och som vill och som har massor att lära oss. Det enda som behövs är att vi lyssnar, tittar och tänker.
Det Afrika jag känner är fullt av överlevare och levnadskonstnärer.
söndag 6 februari 2011
Spillror
Kollegan tittar på mig över bordet i lunchrummet.
- Men hur orkar du, säger hon. Vad du har gått igenom! Och ändå står du upp, och du kommer hit och du sköter ditt jobb.
Ja. Jag har två svåra år bakom mig och än är jag inte igenom. Jag vet inte när det tar slut, det svåra, men så är det ju i livet.
Jag gav upp min man och förlorade vardagen med mina barn. Jag städar mitt hus på en timme eller en och en halv, jag kör halvfulla tvättmaskiner någon gång i veckan, jag kramar mina barn, som jag har burit och fött och ammat, och läser för dem och lagar deras favoritmat varannan helg. Smärtan saknar botten. Det finns ingenting som kan fylla hålet i mitt hjärta.
Jag funderar på det där som M sa när jag berättade. Att många hade brutit ihop och sjukskrivit sig för mycket mindre än det här. Men för mig finns det liksom inte. Det är otänkbart, för vad händer om man inte klarar sig? Det går inte. Jag måste stå upp.
I Afrika lärde jag mig att man kan förlora allt. Och när man har förlorat allt, då bygger man något av spillrorna.
Mamma berättade för länge sedan om en affisch som hon såg på flygplatsen i Kampala i slutet av 80-talet. Så här stod det på den /jag citerar mammas anteckningar ur minnet/:
We the willing
led by the unknown
are doing the impossible
for the ungrateful.
We have done so much
for so long
with so little.
We are now qualified
to do anything
with nothing.
Så jag står upp, och jag bygger. Det är så det måste vara.
Mungu ibariki Afrika.
- Men hur orkar du, säger hon. Vad du har gått igenom! Och ändå står du upp, och du kommer hit och du sköter ditt jobb.
Ja. Jag har två svåra år bakom mig och än är jag inte igenom. Jag vet inte när det tar slut, det svåra, men så är det ju i livet.
Jag gav upp min man och förlorade vardagen med mina barn. Jag städar mitt hus på en timme eller en och en halv, jag kör halvfulla tvättmaskiner någon gång i veckan, jag kramar mina barn, som jag har burit och fött och ammat, och läser för dem och lagar deras favoritmat varannan helg. Smärtan saknar botten. Det finns ingenting som kan fylla hålet i mitt hjärta.
Jag funderar på det där som M sa när jag berättade. Att många hade brutit ihop och sjukskrivit sig för mycket mindre än det här. Men för mig finns det liksom inte. Det är otänkbart, för vad händer om man inte klarar sig? Det går inte. Jag måste stå upp.
I Afrika lärde jag mig att man kan förlora allt. Och när man har förlorat allt, då bygger man något av spillrorna.
Mamma berättade för länge sedan om en affisch som hon såg på flygplatsen i Kampala i slutet av 80-talet. Så här stod det på den /jag citerar mammas anteckningar ur minnet/:
We the willing
led by the unknown
are doing the impossible
for the ungrateful.
We have done so much
for so long
with so little.
We are now qualified
to do anything
with nothing.
Så jag står upp, och jag bygger. Det är så det måste vara.
Mungu ibariki Afrika.
onsdag 1 december 2010
Pepparkakshus
Ögonen landar på en liten notis med bild högst upp på sidan i morgondagens tidning. Bilden visar ett träd som står på stadiga fötter, med trädkoja i klykan. Grenarna är bruna, lite grova, spretiga. Intill står två småträd, som på tillväxt.
Alltihop är gjort av pepparkaksdeg och är ett bidrag till Arkitekturmuseets pepparkakshusutställning, förkunnar notistexten. Temat för årets utställning är "Jag är hemma nu" om att vara hemmastadd eller rotlös.
Jag tänker på jular när ljusen vek sig i värmen och pepparkakshusen säckade ihop av fukten. Pepparkakshuset som jag minns allra mest var det som låg i en hög efter ett par timmar i vårt vardagsrum i Musume. Det kan ha varit 1975.
De mjuka ruinerna av pepparkakshuset smakade kryddigt och gott. Pappa var besviken, han hade slitit med det där huset och bränt sig på sockret när han skulle sätta ihop det och vi fick inte vara med, men Mamma sa att vi fick äta upp det. Hon har alltid varit väldigt praktisk.
Året efter bodde vi plötsligt i Småland och det var Fem myror är fler än fyra elefanter på tv och man fick öppna luckor i julkalendern och jag tror att det var snö ute också. Det var konstigt. Men trevligt det också, för all del.
Alltihop är gjort av pepparkaksdeg och är ett bidrag till Arkitekturmuseets pepparkakshusutställning, förkunnar notistexten. Temat för årets utställning är "Jag är hemma nu" om att vara hemmastadd eller rotlös.
Jag tänker på jular när ljusen vek sig i värmen och pepparkakshusen säckade ihop av fukten. Pepparkakshuset som jag minns allra mest var det som låg i en hög efter ett par timmar i vårt vardagsrum i Musume. Det kan ha varit 1975.
De mjuka ruinerna av pepparkakshuset smakade kryddigt och gott. Pappa var besviken, han hade slitit med det där huset och bränt sig på sockret när han skulle sätta ihop det och vi fick inte vara med, men Mamma sa att vi fick äta upp det. Hon har alltid varit väldigt praktisk.
Året efter bodde vi plötsligt i Småland och det var Fem myror är fler än fyra elefanter på tv och man fick öppna luckor i julkalendern och jag tror att det var snö ute också. Det var konstigt. Men trevligt det också, för all del.
lördag 27 november 2010
Advent
Jag täcker botten på adventssljusstaken med snäckorna från Zanzibar och gråter av längtan, den där som jag alltid bär med mig och som bubblar upp ibland. Plötsligt känner jag mig väldigt långt hemifrån.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
