Juleljus

Stans lucia och tärnor kommer till jobbet. Personal, pensionerade medarbetare, vikarier, egna och ihoplånade barn samlas för att fika lite. Lampor släcks på redaktionen och någon verkar ha stängt av telefonerna, för det blir tyst och stilla. Mellansonen sätter sig i mitt knä, jag snusar lite i hans hår och han känns nära.

Sex tärnor med en lucia i spetsen skrider in och sjunger de vanliga sångerna. De sjunger bra, rena toner och fina stämmor och när de kommer till Nu tändas tusen juleljus är jag tillbaka i vardagsrummet i Musume. Där hamnar jag alltid när jag hör den.

I Musume hade vi julkrubban i öppna spisen. Det var liksom ingen vits att elda den varmaste tiden på året. Brasa tände vi ibland, i juni eller så när gutin (å, hur stavas det? Det är shona och betyder sånt där väder som man tänder brasor i, ungefär; kyligt, rått och dimmigt) satte in. I den varma fukten kring jul säckade pepparkakshuset ihop efter ett par timmar och ljusen kroknade. Julgranen var en acacia, pyntad med det vi hade och med knäck i flätade korgar som hängde från grenarna och den avsågade stammen i en stor plåtburk.

När jag gick upp på natten för att dricka vatten sken månen ner genom skorstenen, rakt på krubban.

Självständighet

Äntligen läser jag Lennart Hagerfors Längta hem. Den har stått i bokhyllan i åratal och jag känner igen så mycket i den. Många tankar som jag själv inte riktigt har formulerat, formulerar han åt mig.

Jag var nio eller tio år när vi bodde i en av lärarbostäderna till den secondary school där mamma och pappa jobbade. Det var en knapp mil från Morogoro i Tanzania, vid foten av Ulugurubergen, och på andra sidan Morogoro gick jag i skolan. Vi var några barn från området som skulle dit varje dag, och våra föräldrar turades om att skjutsa och hämta oss. När Kristian och Maria åkte till Danmark på home leave var det bara Katrine och jag kvar som skulle till skolan, men då var det så fiffigt att det var nån farbror som skulle till stan varje dag och vi kunde åka med honom till en Caltex-mack, där vi sedan skulle hämtas upp av någons mamma för att åka sista biten till skolan.

Någonstans i det här arrangemanget fanns en känsla av att vara utlämnad till människor jag inte kände. Den känslan har jag haft många gånger.

Det låg fortfarande dagg i gräset när vi blev avsläppta vid macken, två vita småflickor och jag var äldst. Ingen mamma kom för att hämta oss, vi lekte lite och jag förstod att tiden gick och att något måste vara fel. Jag hittade till skolan, men det var flera kilometer dit. Katrine var för liten för att gå hela vägen och det kändes inte tryggt. Telefon fanns inte, skolan hade ingen och inte vi heller.

Jag visste bara att vi måste till skolan, annars skulle de bli oroliga för oss där. Vi gick till parkeringsplatsen bredvid macken och jag förklarade hur det låg till för en vit man som just höll på att låsa upp sin bil. Han visste inte var skolan låg och verkade tveksam, men gick med på att skjutsa oss dit. Vi hittade ju, så vi sa hur han skulle köra och när vi kom fram blev jag förvånad. Rektorn hade skickat en annan mamma för att hämta oss och alla hade blivit jätteoroliga när vi inte var kvar på macken.

Det föll mig aldrig in att någon annan än jag skulle styra upp situationen.

Och så är det, på ont och på gott, för mig: Jag tror att jag alltid måste klara mig själv. Och jag vet att jag kan det. Men någonstans i hjärtat hugger det, för i den kaxigheten ligger också en sorglig brist på tillit.

Höst

Höstens tid är längtans tid. När träden sprakar rött, orange och gult i den klara, kyliga luften mot himlen, då ser jag jakarandablommornas intensivt blå mot trädens mörka stammar framför mig. Översållade med blommor står de där, jakarandaträden, när allting annat runtomkring är torrt och förbränt efter månader av torka. Hemma i Afrika blommar de, just nu, och svalorna är där.

Gemenskap

Missionärsbarnet H hittar mig på Facebook och vi chattar lite. Vi har träffats en gång för en massa år sedan, när jag var ordförande i föreningen Cosmo (Children of Swedish Missionaries Overseas) och vi ordnade träffar för vuxna missionärsbarn en gång om året.
På missionärsbarns vis blir vi snabbt personliga, H och jag. Han berättar om rotlöshet och flyttar, om att vilja slå ner bopålarna hårt någonstans men så blir det dags att flytta igen och då vill han bli kvar och så ... nähä ...
Jag känner så väl igen mig.
Men jag känner också att jag själv har landat på något sätt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, kanske är det bara tiden som har gått, kanske har jag mognat. Kanske har jag sett åren gå i cirklar i stället för som linjer tillräckligt många gånger för att bli lugn.

Stigfinnare

Mannen och jag går åt varsitt håll och jag gör som jag alltid har gjort: hittar nya vägar. Det är jag bra på, och fullständigt orädd.

Plötsligt inser jag att det inte finns en tidpunkt i livet från vilken allting bara rullar på. Det kommer alltid att dyka upp nya saker att ta tag i. Men man kan nå en mognad och ett lugn, där man kan glädjas över det som finns att vara glad över. I det kan man hämta kraft att ta tag i resten.

Har alla andra redan kommit på det här?

Southbound again

Äntligen börjar planerna ta form. När snön har droppat från taken efter vintern som kommer, då åker vi sönerna och jag. Det är Resan till Tanzania vi ska göra - den som jag har drömt om och längtat efter och väntat på att de ska bli tillräckligt stora för att förstå och kunna minnas.

Southbound again
don't know if I'm going or leaving home
(Dire Straits, Southbound again)

---

Southbound again
I know I'm leaving (for) home.

!

Jag steker bacon till lunch. Det blir knaprigt, precis som jag vill ha det, och jag låter flottet rinna av på hushållspappaer på en assiett. Smakar en bit - och just så smakar det ju! Flygmyror.