En jordglob till alla barn

Veckobrevet från skolan förkunnar att barnen ska gå till kyrkan för att fira första advent. De ska samlas med klassen direkt på måndag morgon och sedan gå tillsammans genom stan, i det första gryningsljuset klockan åtta, den allra första dagen i december.
Jag tänker tillbaka på min egen barndoms första adventssöndagar. De var fulla av glädje och förväntan, adventsljus som kroknade i hettan och pepparkakor som mjuknade, psalmerna som steg mot kyrkans tak av plåt, högt där uppe, sjungna på swahili ur själar och hjärtan.
Mina föräldrar är lärare och arbetade för Svenska kyrkans mission i Zimbabwe och Tanzania under hela min uppväxt. För mig är advent och jul evigt förknippade med den varmaste tiden på året, varmt mörker och en himmel som öppnar sig i störtregn. Det är först i vuxen ålder som jag har lyssnat till pukor och trumpeter och psalmerna på svenska i någon större skala.
Min uppväxt till trots har jag inte landat i någon aktiv kyrklighet. Däremot har jag landat i att jag vill att mina barn ska förstå och respektera att det finns olika sätt att tänka, olika sätt att förhålla sig till det man har och det man inte har. Av allt det goda jag önskar mina barn, så är denna lärdom den viktigaste.
Dom Helder Camara är katolsk präst från Brasilien och slår huvudet på spiken i en av sina kloka dikter:

Om jag kunde
skulle jag ge
en jordglob
till varje barn
och allra helst
en lysande sådan,
i förhoppning om
att den skall öppna
varje barns ögon
och hos dem väcka
intresse för
och kärlek till
alla folk,
alla raser,
alla språk
och alla religioner!
Ur Tusen skäl att leva

När jag går för att hämta på fritids faller lätta små snöflingor tätt i klockan fyra-mörkret. De killar i ansiktet och jag frågar pojkarna hur det var i kyrkan.
– Det var bra, säger de. Mycket musik och prästen pratade om Gud och sånt och så sade de vad vi skulle sjunga. Hosianna Davids son och Nu tändas tusen jule­ljus. Mamma, kan du sjunga med? säger nio­åringen och stämmer upp.
Vi sjunger. Men jag skulle gärna se ett veckobrev från skolan, där det står att barnen ska få besöka en moské för att fira en muslimsk högtid. Eller en synagoga vid en judisk helg, ett buddhistiskt tempel eller någon annan helgedom. Det handlar om traditioner och förståelse för alla folk, alla raser, alla språk och alla religioner.

Elisabet Åstrand är redigerare på HT och har en stor, gul jordglob som sin favoritpryl. Med en lampa inuti.

/Publicerad i Hudiksvalls Tidning den 5 december 2008/

Julkrubba

Jag korrläser en sida med ett bildreportage på förskolebarn som får ställa i ordning årets julkrubba och kommer att tänka på hur vi ställde upp julkrubban på skolhemmet i Kidugala. Vi hade två: en med djur och rekvisita för Afrika och en med bomull och annat fluff för Sverige, och så turades vi om att bygga upp de båda landskapen.

Och så kommer jag att tänka på den mest fantastiska julkrubba jag har sett: i lobbyn på Hotel Kilimanjaro i Dar es Salaam. Där ligger en hel stock från ett ebenholtsträd, flera meter långt och säkert nästan en meter i diameter, med den ljusa barken kvar. I den svarta kärnan är figurerna uthuggna, hela miljön med stallet och djuren, och runt kanterna sitter änglar med ansiktena uppåtvända mot himlen och betraktaren.

Amaryllis

Det är högtid för blommorna, lökväxterna med de långa raka stänglarna till stjälk och klockorna högst upp. Tidningarna innehåller featurereportage om hur man vårdar dem bäst, bilder på dem i allehanda färger. Fotograferna verkar gilla dem, bilderna är fantastiska.
Mamma var så glad när hon hade fått tag på amaryllislökar. Hon pratade om de stora, röda klockorna som skulle komma. Jag minns hur hon grävde ned lökarna vid foten av jakarandaträdet, i en ring runt, vid hörnet till det stora vita huset med verandan. Kanske var det samma dag som hon rensade bland gerberorna och skrek när hon råkade få tag i svansen på en kameleont i stället för ett gerberablad. Kameleonten flög i en vid båge, landade på trädgårdsgången och flydde.
Glädjen åt amaryllislökarna kom av sig när jorden stod som en kvast bakom Fifi, vår svarta lilla taxpudelterrier. Jag vet inte hur många hon hann gräva upp innan mamma kom på henne, men då var onåden så stor att mamma sprutade vatten på henne med trädgårdsslangen.
Mamma vann striden om lökarna. Hur blommorna blev minns jag inte, men jag kan tänka mig att det var vackert mot den mörka jakarandabarken.

Ljus

Efter en intensiv dag med internutbildning går jag ett varv runt Lillfjärden. Kvällen är mörk, så där kompakt som mörkret blir i november när den första lilla snön som föll har regnat bort, men dagen har varit klar och jag har längtat ut.
Längs Kärleksstigen ser man stan glittra på andra sidan vattnet, gatlyktor och ljuset från fönster speglas i den lugna svarta ytan. Jag tittar över kanten på glasögonen när jag går och ljuspunkterna blir till stora, glittrande, skimrande bollar som går i och ur varandra.
Det är lika vackert som på The Summit, restaurangen högst upp i Hotel Kilimanjaro i Dar es Salaam. Där sitter man under taket med utsikt över hamnen i det varma mörkret, äter poached ocean fish och bara är. Tar av sig glasögonen och tittar på ljusbollarna från båtarna i hamnen som glittrar i vattnet och i sig själva. Det fläktar lite och livet är gott efter dagens hetta.

Förvåning

Det är ju det här med var man kommer ifrån, det verkar vara så viktigt. Folk frågar, och jag får förklara.
På firmafesten blir K, D och G alldeles till sig och tycker att det är intressant, spännande och exotiskt. De frågar och frågar och tycker att jag ska skriva om det. Och på Facebook skriver M: men har du skrivit om det här? Påtyrckningar från flera håll.
Jag säger lite lamt att jo, jag har väl vävt in det i ett par krönikor i HT, och så bloggar jag om det. Men de verkar tycka att det är intressantare än så.
Jag blir lite förvånad.
Men visst.
På tåget till Stockholm, när jag ska möta mamma och hämta upp mina barn som har varit hos henne och pappa på höstlov, tar jag med mig min dator och skriver och skriver. Hela vägen skriver jag, det blir nån sorts långkrönika.
Den är inte färdig än. Jag kanske skickar den till bilageredaktören sen. Det är klart att jag vill berätta.

Förvirring

Till slut har man sett saker fungera på så många olika sätt att ingenting är självklart.

Eter

På jobbet börjar P och L prata om eter. Ett minne dyker upp i mig, och jag berättar om när min bror trampade på en citrontagg när vi bodde i Zimbabwe.
Taggen var säkert en och en halv centimeter, den blev kvar och han haltade omkring. Efter ett tag blev foten infekterad, mamma var orolig och vi åkte till Mnene för att han skulle opereras.
Där fanns bara eter att söva honom med. Det lär vara obehagligt, han fäktade vilt omkring sig innan han somnade och efteråt mådde han hemskt illa. När han hade vaknat åkte vi hem, han låg på baksätet i vår orangefärgade Volkswagenbuss och skumpade på den dåliga vägen hem till Musume. Vi hade dörren på långsidan till bilen öppen för att han skulle få så mycket frisk luft som möjligt.
Det var varmt och i skymningen kom myggorna svävande in genom bildörren. Halvvägs inne segnade de ned, en efter en, bedövade av eterångorna.