"Gud välsigne dig som ringt"

Jag ringde just en präst i tjänsten, för att boka tid för en intervju. Han svarade inte, men slutklämmen i hans svarsmeddelande värmde så gott: "Gud välsigne dig som ringt."

Något har hänt. Förr skulle jag ha känt obehag, kanske lite krypande revolt. Missionslivet i Afrika och Sverige har påverkat mig mer än någonting annat, fram till den 6 november 2015. Då ringde pappa mig på jobbet och berättade att polisen hade hittat min äldste son Björn död.

Jag förstod snabbt att jag skulle förändras. Jag visste bara inte hur. Under de fjorton månader som har gått har jag iakttagit vad som hänt med mig. Jag fortsätter att iaktta.

Min längtan hem till Afrika är en av de saker som har förändrats. Denna längtan har jag burit på dag och natt, alltid, när jag har bott i Sverige. Det är en längtan som har varit svår många gånger.

Jag visste inte att en längtan kunde vara större än hemlängtan. Jag trodde inte att det var möjligt.

Sedan Björn dog bär jag på en annan längtan och saknad också, som är ännu större: Längtan och saknad efter min son.

Jag ville så gärna se hur hans liv skulle bli. Bara det.

Nu kunde jag ta emot prästens välsignelse och kände en värme spridas i kroppen. Det är nytt. Det gör mig lycklig. Jag har vuxit som människa.

Läs min krönika: Jag är hans mamma i evighet

Utan ett hem står man inte ut

En dag är de bara borta. Inget svirrande, ingen snabb rörelse genom luften, som då när det är som varmast. Ingen svart båge lågt över vattenytan i kvällningen. Svalorna har gett sig av.
När jag var liten och bodde i Zimbabwe minns jag att de brukade dyka upp ungefär vid den här tiden, just när de stora jakarandaträden hade slagit ut. Översållade av blå blommor stod träden mot himlen, där svalorna flög fram.

Det var tidigt 70-tal och ont om lärarjobb. Mina föräldrar flyttade från Malmö till en liten by i Småland, där det fanns något så exklusivt som ett jobb åt pappa på högstadiet inne i stan, ett vikariat åt mamma i byskolan – och tjänstebostad alldeles intill. Flytten från trean i Malmö till huset vid björken minns jag inte.

Inte heller flytten därifrån, via en termin i England på språkskola för mina föräldrar. Själv fick jag gå på dagis och lära mig engelska ungefär samtidigt som jag lärde mig att prata på svenska. Nästa ställe är det första hem jag minns: det stora vita huset med svala grå cementgolv, plåttak och veranda på framsidan, röda gerbera längs trädgårdsgången och jakarandaträden som gav skugga. Det var också en tjänstebostad, till pappas tjänst som lärare på en internatskola långt ute i den zimbabwiska bushen.

Det var inte där, utan i Sverige som jag lärde mig vad hemlängtan är. För till Sverige åkte vi när det första treårskontraktet var slut. Här fanns nästan bara vita människor, och folk sa: Vad roligt att ni är hemma! Men jag var tusen mil från hemma. Jag var fem år och minns den förvirrande känslan av att förstå vad folk sa, men inte vad de menade. Och jag minns den stora lättnaden när flyget gick in för landning, hemma i Afrika igen: Titta mamma, ett majsfält!

Det var så jag växte upp, i en rörelse mellan länder och kulturer. Vi tillbringade något eller några år på varje ställe. Kanske är det därför jag tycker så mycket om svalor, som rör sig mellan världsdelarna och bygger nya bon.

Jag lärde mig hur man gör: Man rensar ut det man inte behöver, packar sina saker, säger hejdå till grannar och kompisar. Några håller man kontakten med. De är vänner. Och så gör man ett hem på nästa ställe, för utan ett hem står man inte ut.

När jag var 17 år satt jag i en fåtölj i mitt första egna hem. Det var ett studentrum med smalrandiga bruna tapeter och jag hade flyttat över 20 gånger. Jag bodde där i två år innan jag drog vidare. Sedan har jag fortsatt att flytta. Av rastlöshet, för barn som behöver något större för att växa, för jobb och för kärlek.

Alla dessa flyttar gör någonting med en. Med åren har jag fått lära mig att man kan ge bort flyttkartongerna, i stället för att ständigt ha dem i beredskap. Jag har lärt mig att fönster kan behöva putsas även om man inte ska flytta, och att man kan bo kvar så länge att det behöver städas under badkaret och bakom spisen. Det hör ju till flyttstädningen annars. 

Jag har fortfarande inget svar på frågan om varifrån jag kommer. Men jag trivs mellan Hälsinglands blåa berg, även om jag skickar en tyst hälsning hem med svalorna varje höst.

Krönika publicerad i hälsingetidningarnas bilaga Hus och hem den 21 oktober 2015.

Barn av internat

- Jag skulle tycka att det var jättejobbigt, säger A, som jag flyttade ihop med i vintras.
Han har två döttrar som bor hos sin mamma varannan vecka och varannan vecka hos oss, i samma lilla stad som vi. Han missar halva deras uppväxt, halva tiden med dem.

Min yngste son bor hos oss på heltid och åker till pappan 24 mil bort varannan helg. Mina två äldre söner bor hos pappan. De kommer inte till mig varannan helg längre. Bara ibland, några dagar eller kanske en vecka, på något lov. Det är inte det att de inte vill träffa mig. Det är bara det att de har sina liv någon annanstans än hos mig. 14 och snart 19 år är de.
Det är klart att jag tycker att det är jobbigt. Det är min största sorg att det är så här, och smärtan som följer på överraskningen när mina söner har utvecklats utan att jag var där och såg det hända är obeskrivlig. Men hur jag än har vänt och vridit på allting så har jag inte kunnat se någon annan lösning än den här.

Någonstans tänker jag att det nog ändå inte är lika onaturligt för mig som det skulle vara för A att barnen växer upp så mycket någon annanstans. Det gjorde ju jag också, tre år på internat 50 mil från båda mina föräldrar, mellan tio och fjorton års ålder. De försökte ordna så att vi träffades en gång i månaden om det var långt mellan loven. Det gick inte alltid och hemma var jag bara när det var skollov.
Min syster, som är sju år äldre än jag, flyttade till internat när jag var tre år gammal på ungefär samma premisser. Sedan dess har jag bott under samma tak som hon i två år, när hon var tonåring och jag var sex-sju år. 16 år gammal flyttade hon till Sverige och vi bodde kvar i Tanzania. Jag såg henne inte på ett år. Det gjorde inte mamma och pappa heller.
Min bror, som är fyra år äldre än jag, flyttade till internat när jag var fem. Vi har bott ihop lite mer än syrran och jag, men han stannade också i Sverige när han började gymnasiet och vi åkte till Tanzania.
Jag själv flyttade in i ett rum med brunrandiga tapeter i en korridor på Studentvägen i Uppsala när jag nyss hade fyllt 17. Mamma och pappa var kvar i Tanzania hela det första året.

Jag är liksom van vid att familjen är utspridd.

M*A*S*H

Det är ovant. Jag brukar inte ha en ledig kväll, ensam hemma. Jag brukar inte titta på tv. Det är liksom inte en sak jag gör. Men i kväll zappar jag omkring. En halvflaska rött vin och ett glas står framför mig på bordet, och ett av de blå glasen som jag tycker så mycket om, med vatten i. Det är min födelsedag. Jag hittar kanaler som jag inte visste att jag hade. Funderar på om det är något som bostadsrättsföreningen har fixat.

Sjuan visar M*A*S*H. Och vips skickar signaturen mig tillbaka till en magisk kväll 1983. Men inte i en soffa framför en tv - tv-serien såg jag aldrig - utan till en solvarm klippa vid floden i Kidugala, med en eld som sakta började ta sig och skymningen som föll. Och en blond man, några år äldre än jag, som stilla spelade en melodi på trumpet. Signaturen till M*A*S*H. Hela stämningen rörde vid något i mig, på ett sätt som jag nog inte hade känt förut. Lugn. Storhet. Harmoni. Nyfikenhet. Erotik.

Jag var 13.

Hejdå, Farmor

Det är fullbordat, säger T med hög, tydlig röst och orden fyller koret längst fram i den lilla kyrkan.

Där sitter vi, min syster och hennes döttrar, pappa, mamma, kusinerna och fastrarna på ena sidan. Min bror, svägerska och deras son, en vän till familjen och så jag på den andra sidan. Stolarna är enkla, i raka rader, alla har varsin psalmbok och ett litet häfte som vi har fått av begravningsentreprenören. Mellan oss står en ekkista med den tunna lilla kroppen av min farmor i. På locket ligger krucifixet som hon brukade ha på väggen i sitt rum. Jag minns det från när jag var liten.

Det är fullbordat, säger T.

Och så är det. Det var på annandag jul som pappa ringde mig. Klockan var strax efter nio på morgonen och jag förstod direkt att det var något. Han ringer sällan, och aldrig på morgonen. Jag körde en lånad bil genom ett vintrigt Hälsingland, från Hudiksvall till Hassela, med F bredvid mig och hans nya snowboard i bakluckan.
Farmor är död, sa pappa.

Jag blev inte förvånad. Hon dog på juldagen, 100 år och 10 månader gammal precis på dagen.

Det är fullbordat, hennes långa liv som hon har berättat så mycket om. Hon föddes i Limhamn den 25 februari 1912. När hon berättade om sitt liv så delade hon in det i före kriget och efter kriget. Ibland pratade hon om saker som hände under kriget också. Det var andra världskriget hon menade. När det bröt ut var hon nygift med Farfar, som var sjömanspräst först i Hull och sedan i Newcastle fram till 1944. Min pappa föddes i Hull 1938. Hans båda systrar föddes senare, i Sverige. En gång berättade hon att hon inte blev gravid under hela kriget.
Det hjälpte inte hur mycket man än grät och bad, sa hon. Och doktorn hittade inget fel.

Jag minns hur Farmor brukade sitta på en rödmålad pinnstol i sitt iskalla kök och dricka kaffe, äta ett wienerbröd eller en bulle och läsa tidningen, tidigt på morgonen. Hon steg alltid upp klockan fem - en underbar vana tyckte jag, som alltid vaknade tidigt när jag var liten och brukade ha väldigt tråkigt medan alla andra bara sov och sov och man inte fick väcka någon. Då fick jag ta en tesked kakao, tre teskedar socker och en skvätt grädde i en av dockservismuggarna med Peter Pan-motiv och röra tills det blev en smet. Och farmor fanns där, lyssnade och frågade om hur det var i Afrika. Det var när vi hälsade på hos dem när vi var i Sverige, förstås.

Mest av allt minns jag Farmors enastående förmåga att alltid hitta något positivt i allting. Hon var den sortens människa som var glad över att vara nöjd. Det försöker jag komma ihåg, det bär jag med mig.

Det är fullbordat, säger T.

Vi sjunger den sista psalmen. A tar det höga korset och går längst fram, ut ur kyrkan. Några av oss andra bär kistan mellan oss längs gången och ut till bilen. Den väger nästan ingenting, ändå känns det långt att gå. Jag gråter och tänker på hur mycket jag tyckte om Farmor.

På kyrkogården lyfter vi ut kistan ur bilen, bär den försiktigt fram till graven, alldeles intill där Farfar ligger sedan 1991, och firar ner den försiktigt. Det är soligt, klar blå himmel och lite frost på marken. Precis som när vi begravde farfar sjunger vi Härlig är jorden. Pappas röst är stark och stadig, Annas vackra sopran också. I någon sorts intuitiv turordning går alla fram till graven, familjevis. Jag är ensam och stiger fram sist.

Jag sätter mig snett på huk, ser ner i graven och tänker att det kanske är en del av Farmors äventyrslust som jag har ärvt. Rosen som jag höll i handen singlar ner och landar bland de andra på kistlocket.

Hejdå Farmor, säger jag inom mig. Jag åker tillbaka till Afrika sedan.

Barnatro?

- Trodde du på Gud när du var liten, frågar en journalistkollega på kursen jag går i ett igensnöat Kalmar i början av december.

Vi har inte träffats förut, men har haft några intensiva dagar i en grupp som blev väldigt sammansvetsad och nu är det avslutningsfest.
Jag har berättat om min uppväxt, att jag är missionärsbarn.
Hennes fråga överrumplar mig. Jag kan inte minnas att någon har ställt just den frågan till mig förut, inte ens jag själv. Om jag är religiös nu, som vuxen, om jag är aktiv i kyrkan, vad som händer med ens tro och förhållningssätt till Gud när man har känt sig uppryckt och omkringsläpad och övergiven i missionens och världsförbättringens namn, om jag själv skulle kunna tänka mig att åka ut som missionär ... de frågorna får jag ibland. Men om jag trodde på Gud när jag var liten? Det har ingen frågat.

Ett ögonblick går innan jag svarar:
- Nej. Och jag trodde inte på tomten heller.

Delegering

- Du har haft många mammor, brukar mamma säga till mig ibland.

Hon säger det som om det är något positivt och jag har egentligen aldrig reflekterat över det. Men nu. Nu undrar jag om hon vet vad det är hon säger egentligen.

Hon menar Florence, som var barnflicka åt mig när vi bodde i Musume och bar mig på ryggen. Hon menar Kulelapi som jobbade i köket, tant Elisabet i Odensvi, hon menar Marianne som jag sökte mig till i Moshi och Morogoro, hon menar Ingegerd och Lena som var husmödrar på svenska skolan i Kidugala, hon menar kompisars mammor. Jag vet inte om hon menar sig själv.

Mina föräldrar delegerade sitt föräldraansvar till andra. Så ja, jag hade många mammor. Mamma såg till att någon tog hand om mig, eller tänkte att någon skulle göra det. Och när ingen gjorde det, då gjorde jag det själv.

Kanske är det lite därför som jag så snabbt blir personlig med folk.
Antagligen är det därför jag är så bra på att klara mig själv, i allting praktiskt.
Säkert är det därför jag saknar känslomässig grundtrygghet.
Helt säkert är det därför jag omöjligt kan känna tillit fullt ut, utan ständigt måste få nära relationer bekräftade.

Sträckläsning

A tipsar om Jakob Ejersbos roman Liberty. Den utspelar sig i Moshi i Tanzania med start i början av 1980-talet, berättar hon.
- Visst växte du upp där, säger hon. Jag tänkte på dig och att du kanske skulle vara intresserad.

Ja! Jag var där vid den tiden. Jag gick på ISM, skolan som skildras i boken, höstterminen 1978. Jag bodde i Morogoro 1979-84 och vet precis hur det var i landet under den tiden. Jag var tillbaka 1986-1987.

Jag får tag i boken på biblioteket, två dagar efter att jag har kraschlandat på styret till en downhillcykel i Järvsö och fått en rejäl muskelskada och blödning i höger lår. Jag kan knappt gå, men tar mig genom parken och några kvarter till för att lämna tillbaka en utläst bok. Och kommer att tänka på Liberty. Den var utlånad senast jag var här och finns inte i hyllan nu heller, men jag chansar och tittar i återlämningshyllan. Där står den. Och jag tar den, fort. 800 sidor. Bra. Jag kommer att behöva ligga stilla flera dagar, kanske en vecka eller mer.

På väg hem håller benen på att vika sig. Det gör ont och jag tar av värktabletterna som läkaren skrev ut på akuten i Ljusdal. Lägger mig på sängen och läser.

På en av de första insidorna står en harang om att det är fiktion och att eventuella likheter med verkliga personer, platser eller händelser är rena tillfälligheter och blablabla.

Men platserna finns på riktigt, miljöerna stämmer, och jag är där när jag läser. Hotel Saba Saba i Arusha, Tanga och Pangani vid kusten, Hotel Kilimanjaro i Dar, Morningside på sluttningen i Ulugurubergen som tornar upp sig utanför Morogoro. Till och med beskrivningen av vägen till Morningside stämmer. Ja, man får ställa bilen och gå sista biten, och sedan ligger huset där efter en krök. Utsikten över dalen och staden är magnifik. Det är så verkligt, alltihop. Jag känner den brännade hettan från solen, jag åker med vinden i håret genom Moshi till Arusha och jag känner det röda dammet och varje gupp på vägarna runtomkring, jag vet hur swahiliorden uttalas och vad de betyder. Jag ser mamma dricka kaffe på Kibo Coffee House och jag får en Fanta, jag ser skolgården, klassrummen, poolen, fotbollsplanen, rabatterna och internatlängorna på ISM, sammanhållningen och barn och ungdomar i alla färger. Hur alla måste klara sig. Lite vagt ser jag bokhandeln i Moshi och känner doften av räfflade kinesiska suddgummin i klara neonfärder, Clocktower-rondellen och den skamfilade skylten som det står KEEP LEFT på - det är därför rondell heter kipilefti på swahili - och jag ser byggnaderna vid sjukhuset KCMC. Mot kvällen klarnar det och Afrikas topp Kibo skimrar mot himlen i skymningen, glänsande vit och sedan rosa i solens sista strålar medan stjärnorna tänds i det ljumma mörkret. Jag hör cikadorna och syrsorna och känner doften av regnet, upprymdheten och glädjen när det smattrar mot plåttaket och flyter i strömmar över marken.

Jag känner också igen hopplösheten och motgångarna som drabbade landet just då, på 80-talet; ett land i aska under åren efter försvarskriget mot Idi Amins anfall och 70-talets oljekris, den afrikanska socialismen som slog fel. Fordon stod stilla eftersom utländsk valuta saknades till reservdelar. Det fanns inte bensin, inte diesel, inte tvål, inte toapapper, inte socker, inte mjöl. Varor producerades i ena delen av landet, men kunde inte transporteras till andra delar. Möbler snickrades, men kunde inte monteras eftersom det inte fanns skruv och spik. Vägarna var inte vägar. Allt som kunde exporteras måste ut ur landet får att skaffa utländsk valuta. Och mitt i alltihop var det "biståndsarbetare" som levde lyxliv.

Det är mycket skickligt fångat av författaren, så skickligt att jag ställer mig tvekande till brasklappen om att det hela är fiktion. Ejersbo har till och med lyckats i konststycket att låta två personer - tanzaniern Marcus och dansken Christian - beskriva sina parallella verkligheter och låter dem tala sitt eget språk, se saker var och en på sitt sätt. Det är oerhört inkännande. I Marcus ser jag genom tanzanierns ögon och sätt att tänka (och känner igen det så innerligt väl), i Christian ser jag tonåringen som ingen bryr sig om, som blir en överklasslyngel (och känner igen det också, och förstår hela processen).

Det jag känner igen allra mest hos Christian är hans förvirring när han kommer till Europa - "Europa är konstigt". Det är utanförskap, längtan hem till Afrika, känslan av övergivenhet. Han är överklass i Tanzania, outsider i Danmark. Där han känner sig hemma är han långt ifrån en av alla andra, där det heter att han är hemma känner han inte igen sig i någonting. Kollisionen blir total. Han är en Third culture kid. De enda som förstår den splittringen på djupet, är andra third culture kids. Det vet jag, av egen erfarenhet.

Men jag känner inte igen mig i de vitas vältrande i sex, droger och sprit, på plats i Tanzania. Så levde inte vi. Jag vet att det förekom, blir beklämd av att läsa om det men inte chockerad. Jag minns en gång när vi lånade ett hus i Dar av en familj som jobbade för Sida. De var bortresta och vi fick använda huset och allt som fanns i det. Mamma öppnade skafferiet och där fanns allt. Knäckebröd, kaviar, sill, konserver från Sverige. Jag blev beklämd av överflödet. Mamma pratade nedlåtande och fördömande om folk som levde så och importerade allting. Fast hon längtade efter kapitalvaror, det vet jag. Vi hade inte särskilt mycket pengar och levde ganska enkelt. Ugali och bönor till lunch de flesta dagar i veckan, guest houses eller enkla hotell på semestrarna. Det var annorlunda. Jag levde ett annat liv, men i samma miljö.

Det är bra läsning. Det borde göras film av den här boken.

Det övergivna barnet

Vi pratar om det övergivna barnet i mig, P och jag.

På natten, mellan sömn och vaka, vänder jag mig om. Inuti mig själv. Jag ser vägen som jag har gått på. Det är en grusväg, den ser svensk ut, och den slingrar lite. Vid kröken längst bort står en akacia. Stammen lutar lite där den växer intill vägkanten, kronan skuggar en del av vägen. Och där, under trädet, där sitter barnet. Hon vågar inte gå, hon kan inte gråta, hon kan inget säga. Hon är liten och ljuslockig och hon sitter där bara, tyst och förskrämd.

Jag går tillbaka. Lyfter upp henne och säger: Kom, så går vi. Jag bär dig. Ingen kan älska dig som jag.

Så börjar vi vår vandring, tillbaka till där jag är i dag. Jag har hämtat henne.

Tisdag

P är psykolog och han gräver på nya ställen. Jamen, vad känner du då, frågar han. Jag börjar vänja mig, ser att jag så ofta intellektualiserar, analyserar och maskerar. Han sätter fingret på det gång på gång. Vi pratar om det infantila raseriet, att åka rutschkana rakt ner i barndomens känsla av att vara övergiven och rädslan för att bli bortskickad. Att inte agera utifrån det nu, utan se vilka känslor som är vuxna. Vi pratar om att alltid klara sig själv, om att ta för mycket ansvar. Om att alltid stå på sina egna ben och aldrig falla. Om att alltid bygga nytt. Och alltid, alltid klara sig själv. För känslan, den är ensamhet. Jag måste. Måste klara det här. Alternativet är ett stort mörker utan botten, där jag inte vet om det finns väggar eller inte, och där jag aldrig någonsin har vågat stiga in. Steget över tröskeln till tanken och känslan att jag inte klarar mig själv, det steget har jag aldrig, aldrig vågat ta. För jag måste ju. Måste. Klara. Mig. Själv.

- Fast det finns en trygghet i det också, säger jag.

P rätar på sig i stolen och skärper blicken.
- Hur menar du? säger han.
- Jo, för sig själv har man alltid med sig, säger jag.

Han tittar på mig.
- Vet du vad jag såg nu, när du sa så där, säger han.
- Nej, säger jag.

Han drar efter andan. Och så säger han, mycket tydligt:
- Jag ser dig gå över savannen i Afrika, under en oändlig himmel.

Hans ord träffar som spjut, rakt i hjärtat. Jag stirrar på honom ett ögonblick. Och sedan kommer gråten, tvärt och hejdlöst. Jag sitter där i min bruna klänning i hans kala rum med de fula gardinerna, gråter och darrar och känner hettan från jorden slå emot mig och solen steka uppifrån, känner doften av gräset och hör ljudet av vinden som rör om och gräshopporna som knirrar lite, och jag känner rörelserna i min egen kropp när jag går där. Och jag känner att det är där jag är stark. Där vet jag vem jag är.

- Jag såg kluvenheten i dig, säger han när jag jag kan lyssna och prata igen.

Det går åt två pappersnäsdukar. Det är nytt rekord.

Enångrare

B och jag byter arbetsuppgifter några kvällar. Jag jobbar som reporter i hans ställe, han sitter på min stol och redigerar. Jag är glad, får ett lyft och känner att de gamla takterna sitter i. Skriva kan jag, och skriva gillar jag.

Fotografen M och jag åker till Enånger på ett jobb. Det är föräldramöte i skolan, träff med politiker och tjänstemän från kommunen, med anledning av att högstadieklasserna ska flyttas till skolan i Iggesund en och en halv mil bort. Vi knäpper i gång sätesvärmarna i bilen och åker de två och en halv milen genom vinterkvällen.

- Man blir aldrig enångrare, säger M.
- Men du bor ju i Enånger, säger jag.
- Ja, men jag har flyttat hit. Jag bodde i Iggesund förut. Tre år gick jag i skolan i Enånger. Då vart jag mobbad. Jag hade grön jacka, det fick man inte ha eh.
- U är enångrare va, säger jag.
- Ja, men han är ju född här, svarar M.

Hon parkerar redaktionsbilen vid skolan. Vi går över skolgården mot matsalen, hänger av oss i kapprummet. Det luktar skolmatsal. Politikerna och tjänstemännen tar emot, föräldrarna droppar in och sätter sig. Mötet börjar.

Jag tänker på bymentaliteten, den som jag aldrig riktigt har förstått. Den som innebär att man inte släpper in någon ny, och om man gör det så är det för att hon eller han rättar in sig i de led som finns. Man vill inte lära sig något av den som kommer utifrån, inte se vad den bär med sig, inte se den personen som en resurs som kan tillföra något nytt. Det okända är lika med hot. Ointresset är demonstrativt, ofta elakt, fullt av isande tystnad eller brännande skvaller, skitsnack och lögner.

Och så förstår jag varför många som kommer från små byar är så rädda för att flytta därifrån. De går hellre arbetslösa än bryter upp till utbildning eller jobb någon annanstans. De vet visst inget annat än att man inte blir accepterad på ett nytt ställe.

Det känns väldigt främmande för mig.

Olikheter

Jag växte upp i en värld där alla var olika. Det var det som var normen.

Biten faller på plats när jag ser en bild från en skola i Indien. En bekant firar jul och nyår hos ett av sina vuxna barn, missionärsbarn som jag själv. Framför ett pyntat träd sitter ett gäng barn i olika färger och åldrar. Precis så såg många av mina julavslutningar ut. Det kunde lika gärna ha varit jag som var ett av barnen. Jag känner så väl igen mig i stämningen.

Egentligen har jag nog aldrig tänkt på att alla var olika när jag växte upp. Jag fattade bara aldrig det där med att det var Väldigt Viktigt att vara som alla andra när jag kom till Sverige. Det gör jag fortfarande inte, men nu begriper jag i alla fall varför jag inte förstår.

Man kollar in, frågar, konstaterar, accepterar och respekterar. Det skadar ingen.

Stjärnhimmel

Himlen är svart och stjärnorna lyser när B och jag stiger ur bilen. Luften är klar och kall, det ryker lite om vår andedräkt och jag huttrar till. Jag tar honom i handen och säger: "Titta, jag har tänt dem åt oss."

B berättar om när han var barn och låg i snön och tittade på stjärnhimlen.

Då vet jag vad det är som känns annorlunda med stjärnorna här, än den himmel jag tittade på som barn. Det är inte bara det att stjärntecknen är annorlunda. Det är inte heller bara det att man ser fler stjärnor på södra halvklotet.

I Sverige fryser man alltid lite när man tittar på stjärnorna.

Konversation

Plötsligt försöker L konversera mig om Afrika på kafferasten.
- Har du sett några djur när du var i Afrika, så där som man ser på tv?

Ja, jo. Jag har fått frågan förr, och liknande frågor. Jag blir alltid lika ställd.

De som frågar har så lite begrepp om andra länder att de inte vet vilken nivå de ska lägga sig på. Ändå är det välmenat att ställa frågor, ett försök att vara artig. Men jag blir svarslös. Jag vet av erfarenhet att om jag börjar berätta om hur det ser ut för mig så tappar jag dem snart, antingen för att de inte alls kan relatera till det jag säger eller för att de tror att jag skryter, eller vad det nu är. I vart fall har jag lärt mig att aldrig berätta om ingen frågar, utom för dem som står mig närmast. De som står mig närmast just därför att de kan och vill lyssna.

Jag gör ett försök ändå med L. Svarar att visst har jag sett alla de där djuren. Lejon, elefanter, zebror, miljoner gnuer i Serengeti, noshörningar, flodhästar, geparder, apor, krokodiler, giraffer som springer över savannen ... hans blick blir tom och han tittar över axeln på mig. Det är lönlöst.

Samtidigt förstår jag. L har bott i samma lilla stad i hela sitt liv. Han började på sin första arbetsplats samma år som jag föddes, och här har han jobbat sig upp sedan dess. Han vet allt om Hudiksvall och väldigt mycket om många av människorna här. Och ganska lite om Afrika. Det är inget fel, inte alls. Det behöver inte betyda att man är trångsynt.

Fast ibland får jag lust att säga "Visst, jag var på safari när jag bodde i Afrika. En gång såg jag en neger också."

Perspektiv

Det är erfarenheterna som ger oss våra perspektiv.

Vi var tre generationer vuxna missionärsbarn som samlades på Samariterhemmet i Uppsala i september 1993. Jag var bland de yngsta, strax över 20. De äldsta hade fyllt 80. Vi var kanske 30 personer, alla med det gemensamt att våra föräldrar hade lämnat Sverige för att arbeta för missionen. Ingen av oss hade växt upp i ett villakvarter.

För oss missionärsbarn såg det olika ut. En del av oss växte upp i två världar och fick två eller flera hemländer, eller inget alls. Vi lärde oss flera språk. En del av oss gick i inhemska skolor, andra på svenska skolor med internat, åter andra i internationella skolor. En del kunde bo hos föräldrarna, andra inte. En del av oss grät under täcket på kvällarna på skolhemmet. En del grät inte. Andra grät tyst, när ingen såg och ingen hörde, eller bara inuti sig själva. Men alla visste vi hur det kändes.

Nu satt vi på stolar i en ring, bakom bänkraderna i det lilla kapellet. Vi pratade om rotlöshet och längtan, det svåra att förstå och förlika sig med att föräldrarnas arbete och uppgiften att tjäna Gud tycktes viktigare än vad vi barn var. Vi pratade om att bli bortskickad, om att bita ihop och klara sig själv.

Så var det för min generation missionärsbarn.

De äldsta satt tysta.

Jag vet att det var annorlunda för dem, de som var barn till missionärerna som verkade före andra världskriget. Kontrakten var längre i missionens barndom - sju år på fältet och ett år i Sverige var det vanliga. När missionärsbarnen kom i skolåldern så var det inte säkert att det fanns lämpliga skolor för dem längs farbar väg från föräldrarna. I Uppsala finns två hus, ett på Skolgatan och ett på Seminariegatan, som har tjänat som barnhem för de missionärsbarnen. Deras föräldrar lämnade dem där för att resa ut i världen och tjäna sin Gud. De blev borta i åratal. Världskrig kom emellan och det var några missionärsbarn som inte såg sina föräldrar på 14 år. Föräldrarna hade en Gud som de bäst tjänade genom att lämna sina barn. Jag kan inte förstå det.

Inga satt i ringen med oss andra, tyst och stillsam, lite rund och med händerna i knät. Hennes barndom gick på barnhemmet när hennes föräldrar var i Indien, år efter år. Inga lyssnade stilla när vi berättade om att bara få komma till föräldrarna på skolloven, om bortregnade vägar och broar och skoluniformer. Och jag frågade henne hur de hade haft det, hur det var för henne.
Hon svarade: "Vi led ingen nöd."

Svirr

På väg till stranden svänger jag inom biblioteket. Jag hittar boken som E tipsade om, sätter lånekortet i läsaren och knappar in min kod, drar boken över skannern, får mitt kvitto och går. När jag stiger ut ur den svala lokalen slår värmen emot mig. Den stiger från plattorna på trottoaren och luften står stilla.

Jag blir lite förvirrad och vet inte riktigt var jag är, en kort sekund. Det är samma känsla som att stiga ut på gatan i Dar. Nästan. Värmen, kontrasten mot svalkan där inne, och så ett ljud, en rörelse genom den heta luften. Det svirrar.

Så vet jag vad det är som finns både här och där, när det är som varmast. Det är svalor.

Smultron

- Smultron är nog något som väcker minnen hos alla, säger B när jag berättar om de späda plantorna i min rabatt.

Jag gick längs grusvägen, från Frö och bort mot Ogestad för några kvällar sedan. Jag hade en spade och en pappkasse med några små krukor med mig. Vid Smultronvägen svängde jag in, valde några plantor som kändes rätt och grävde upp dem.

Smultronen därifrån känns välbekanta. På gångavstånd från vägen där de växte finns huset i allén där jag firade min ettårsdag (har jag sett på film), stranden där jag lärde mig gå (har jag inte sett på film, men hört berättas om många gånger), sjön där jag lärde mig att simma (det minns jag), vägen till lekskolan i Hallingeberg och min första skola. Platserna lämnade jag när vi åkte till Tanzania första gången och sedan har jag inte bott där mer, men återvänt med ojämna mellanrum.

Jag planterar smultronen i ett sandigt hörn av min rabatt i Hudiksvall och hoppas att de tar sig.

B finner sig. Kanske hör han tankarna som svischar genom mitt huvud. Han säger det högt, innan jag hinner:
- Fast dina minnen av smultron ser nog inte ut som andras.

Nej, det gör de nog inte. De första smultron jag minns växte på andra sidan ett staket i Johannesburg. Jag var fem år och på väg till Sverige, och vi stannade till hos Berglunds. Hur länge vi var där vet jag inte, några dagar kanske. Vi badade i en pool och jag hade jättekul. Vi åkte skridskor i en inomhusrink. Det var svårt och jag fick ont i fötterna. Det var inte kul. Och plötsligt var mamma alldeles till sig över de där smultronen. Jag måste absolut komma och titta, och jag måste smaka på dem. De var så fantastiska.

Smultronen i Johannesburg var smaklösa och blaskiga. Jag fattde inte grejen.

För mig är smultron något som dök upp. Det fanns inget igenkännande i upplevelsen av doften och smaken av de små röda bären, ingen speciell känsla att hitta dem. Det var inte alls som med mango. Mango har funnits sedan tiden innan jag kunde minnas. Kanske är det det som gör hela skillnaden.

Ett år senare

Jag tänker tillbaka ett år.

Precis då åkte vi i Land Rovern genom kvällen, förbi träsken där grodorna sjöng och där syrsorna spelade, från Kilimanjaro Airport till Arusha.

Resan hade precis börjat. Jag var så lycklig och så lugn. Och jag är så lycklig nu att vi åkte. Det är oförglömligt, för mig och mina grabbar.

Reseberättelsen finns här:
http://smultron-mimosa.blogspot.com/2010/07/reasn-there-and-back-again.html

Solen

Det är vårvinter.

Skillnaden känns mellan skugga och sol när jag är ute och går. Asfalten glänser våt, snödrivorna börjar se skamsna ut och världen doftar svagt igen. Det plaskar när bilarna kör förbi.

Jag gör som svenskarna. Ställer mig och blundar, med ansiktet mot solen.

Och så tänker jag på hur det var när jag gick i första klass i Odensvi skola. Vi hade teckning och alla ritade solen i ett hörn av papperet. Som en kvartscirkel. Gul. En del ritade dit strålar också, av varierande längd. Det var så solen såg ut. Det var så man skulle rita. Det var liksom en tyst överenskommelse, och om man gjorde på något annat sätt fick man förklara sig.

Jag tyckte att det var konstigt. För mig var solen inte liten och inte gul. Den var stor och het, glödande, och tog mycket plats mitt på papperet. Den var orange eller röd.

Jag minns inte hur jag gjorde. Kanske anpassade jag mig och ritade en gul sol uppe i hörnet, jag också, bara för att det var enklast så. Men det var inte min bild av solen.

Det är det fortfarande inte.

Jag vet ju att jag inte kan vänta mig den orangefärgade eller röda solen i Sverige. Den finns inte här. Den sol som finns här är den bleka, gula, som man vänder ansiktet mot. Den som värmer en del av året och som man längtar efter, som man längtar efter regnets svalka där den röda solen finns.

Bilder av Afrika

En skolklass, årskurs sex, hamnar på första sidan i lokaltidningen. De har arrangerat ett disko, och pengarna de fick in har de skänkt till någon organisation som ska bygga en vattenpump i en by i Afrika. Det ville barnen gärna göra, för de har lärt sig att alla inte har det lika bra som vi i Sverige, står det i artikeln på insidan.
På stora bilden på förstasidan står ett gäng elever och pekar på Afrika på en karta. Någons hand pekar nånstans mot Sudan, någons mot Kongo-Kinshasa, någons mot Uganda, någons mot Malawi, någons mot Kenya. Ja, "Afrika".

Det är väldigt luddigt. Man får inte ens veta vilket land pengarna ska gå till, bara detta svepande, anonyma "Afrika". Ungarna har förmodligen ingen aning, och reportern verkar inte ha frågat. I vilket fall nämns inget om det i texten. Hela grejen är att en sexa i en svensk skola har gett ett litet bidrag till en by långt borta som de inte vet ett smack om, pengar som de annars skulle ha gjort nåt kul för själva. De, som redan har mat och kläder och får gå i skolan, gör ingen uppoffring. De delar med sig några smulor och tror att de gör något stort.

Och visst är det bra. Smulor är ändå smulor. Vattenpumpen kommer alldeles säkert att göra stor skillnad för många människor, oavsett var den hamnar. Och eleverna i den svenska skolklassen får ett litet, om än luddigt, perspektiv. Någon av dem kanske tänker vidare, nu eller senare i livet.

Men det förstärker den evinnerliga bilden av Afrika som befolkat av nödlidande, fattiga svarta som behöver vår hjälp. Och vi gör Något Fint när vi skickar lite pengar.

Men Afrika är så mycket mer än så, vill jag skrika. Det är öknar och regnskog och savann med gnuer och zebror på. Det är berg och kratrar och ändlösa vidder. Det är stränder med silkeslen vit sand, snäckor, koraller och eremitkräftor. Det är floder och vattenfall och majsfält och böljande teodlingar. Det är kvinnor som bär barn på ryggen och vattendunkar på huvudet, som arbetar på fälten i stekande sol och stöter majsen till mjöl i stora mortlar. Varje dag. Det är småpojkar som vallar getter och kor och flickor som passar småsyskon. Det är män som sitter under träd och ägnar dagen åt att ongea (prata, mestadels strunt) och kvällarna åt att dricka öl, och många män som tar det arbete de kan få för att försörja sina fruar och barn.
Afrika är en kontinent, vill jag skrika. Varför tänker ni inte så långt? Titta på kartan och se hur stort det är, hur många länder det finns! Det är människor som bor där!

I det Afrika som jag känner kan man bygga av det man har. Det enda som behövs är att ingen kommer och river.

I det Afrika som jag känner bor människor som är stolta och nöjda, som kan och som vill och som har massor att lära oss. Det enda som behövs är att vi lyssnar, tittar och tänker.

Det Afrika jag känner är fullt av överlevare och levnadskonstnärer.